Vad hände sedan?

Det har tagit sin tid. Att komma tillbaka hit. Till bloggen.

Jag tror helt enkelt att jag har behövt tiden till att landa cancerresan. Reflektera över det som har hänt. För mig själv. Själv förstå hur jag ska ta mig vidare. Hur jag ska ta mig igenom och till något nytt.

Det finns så mycket jag vill berätta. Så mycket som behöver berättas. Mycket finns i mitt huvud. En del i form av ord på gula post-it lappar. Annat som meningar i ett anteckningsblock. Fragment av historien i inlägg på Instagram och Facebook. Nu en serie blogginlägg.   

En cancerresa är intentisv. Från dagen man får beskedet till att man är medicinskt färdigbehandlad finns det ingen tid för reflektion. Om tiden hade givits mig är jag ändå tveksam till om jag hade varit redo för eftertanke. Hjärnan var i ett ”survival mode” 24-7. Redo för attack. En aggressiv cancer måste behandlas aggressivt. Så måste det vara. Man förhandlar inte om överlevnad. Livskvaliten är och förblir sekundär.
Där och då.

Är det slutet? Nej.


Operationen. En dubbel mastektomi samt en full axillutrymning genomfördes alltså den 26 december 2018. Som beskrivet i förra blogginlägg ”Du. Är inte jag” så lämnade operationen djupa sår både fysiskt men också psykiskt. Jag kände inte igen mig själv efteråt. Varken till det yttre eller till det inre. Jag såg inte längre Kristina Lönnqvist. Så som jag har känt henne hela mitt liv. Jag skulle bli fri från cancerceller men till vilket pris. I min spegelbild såg jag bara djupa ärr av cancer. Vem kan älska det? 

Min kropp. Vi den här tidpunkten hade den varit med om för mycket. Mycket som inte en kropp ska behöva utsättas för. Ett konstant stresspåslag under nio månader. Jag behöver få andas. Jag behövde få glömma bort att jag är sjuk. Jag behövde en plats som påminner mig om att jag är Frisk Med Cancer. Den platsen finns. Jag vet var. Vi bokade en skidresa med familjen till Trysil.

– Åka skidor åtta dagar efter operationen? Min Läkare på kirurgi tystnar. Jag ser att tankarna far runt i huvudet på honom. Sedan vänder han sig mot mig. Tittar på mig med ett stort leende.
– I can not stop you. Det är klart att vår Ironwoman ska åka skidor!
Jag blir så glad att jag vill slänga mig runt halsen på honom.
Men jag nöjer mig med att möta beskedet med ett stort leende. Den här gången. 

Innan jul så hade min Onkolog förberett mig på att tiden efter operationen skulle upplevas intensiv. Flera beslut att fatta parallellt. Allt beroende på resultatet av vävnadsanalysen. Även om mina Läkare var väldigt nöjda med resultatet av cellgiftsbehandlingen så är det först efter operationen och analysen av vävnad som man säkert kan konstatera om det finns cancerceller kvar eller ej. Väntan på svaret kändes som en evighet. Men jag behöll lugnet. Jag hade samma förhållningssätt som så många gånger tidigare. Jag sa till mig själv. Om jag fortfarande har cancerceller kvar. Då får vi ta det problemet när det är ett faktum. 
Min Onkolog hade förklarat vilka olika strategier det finns beroende på mängden cancerceller i vändasproverna. Allt pekade på att cellgifterna hade gjort sitt. Jag hade till och med, mot alla odds, fixat att fullföja vårdprogrammet med 12 doser av Paclitaxel samt en dos med Carboplatin var tredje vecka. Den sista omgången cellgifter. Det är högst ovanligt att någon klarar att fullfölja den planen. Så pass ovanligt att jag uppmärksammades på SU när jag var färdig. De hade fått i mig varenda milliliter av cellgifter. Oftast tvingas man avbryta planen pga av symtpom som kan bli permanenta om man negligerar dem. T ex stickningar och nedsatt känsel i händer och fötter. 

Kort efter operationen påbörjades förberedelserna för att kunna starta strålningen. Den skulle jag tvingas genomgå oavsett om det fanns cancerceller kvar eller ej. Strålningen är en säkerhetsåtgärd. För att minska risken för att ny cancer uppstår.

Det finns två strålmottagningar inom Västra Götalandsregionen. En på SU i Göteborg och en i Borås. Vid den här tiden var det extremt högt tryck på strålmottagningen på SU så jag jag riskerade att få åka till Borås varje dag i tre veckor. För en behandling som tar mellan 10-12 minuter totalt per besök. Lyckligtvis kunde inte strålmottagningen i Borås köra det strålprogrammet som min vårdplan krävde. Det blev bestämt SU i Göteborg.

Den 15 januari kl 15:30 2018 inleds nästa fas på min cancerresa.
Jag kliver för första gången in på Strålmottagningen på SU. Ingången är på baksidan Jubileumskliniken. En trappa ner. Som att kliva ner i en källare. Allt är gult. Jag får omedelbart en kluturchock. Allt är motsatsen till min tidigare erfarenhet av cancervården. Som att komma till en annan värld. Det visar sig snart att på Strålmottagningen är man ett patientnummer. En i mängden. Allt går som på löpande band. Man ser inte människan bakom patienten. Jag känner stor olust och vill åka hem. Någonstans inom mig blir jag ledsen. Vill inte mer. Orkar inte mer. Måste jag orka? 

Vi. Jag och min man. Blir ombedda att sätta oss ner och vänta på en Sjuksköterska. Vi sitter länge och väntar. Det är som en stor genomfartsled genom receptionen. Folk överallt. Kors och tvärs. Från receptionen är det som långa tarmar av korridorer. Åt alla håll. Alla med rum och tydlig sifferskylt utanför i taket. Åt alla håll. Jag kommer ihåg att jag kommenterade det till min man.
– Vart har vi kommit? Det här känns inte bra. Hela miljön kändes så främmande. Okänslig. Opersonlig. 

En äldre Sjuksköterska ropar upp mitt namn på en kraftig spansk brytning. Hon hälsar oss välkomna. Går igenom rutinerna på Strålmottagningen samt vad som gäller min första dag. Hon ger mig ett s k Tidskort och förklarar att jag tillhör rum tio. Första dagen anmäler jag min ankomst i receptionen. Går direkt till rum tio. Lägger mitt tidskort i facket för Tidskort. Väntar utanför rum tio tills jag blir uppropad. Veckans stråltider får man innan hemgång på fredagar. Frågor på det? Nej. Ta mig härifrån. Nu.
Vi fortsätter till en anna del av Strålmottagningen. Till rummen för Datortomografi. Precis som på alla avdelningar ombeds jag att även här fylla i en stor lunta med papper. Hälsodeklaration. Kontaktuppgifter. Undra vilken gång i ordningen det är som jag ombeds fylla i exakt samma uppgifter. På ett printat papper. På samma sjukhus.

Väl klara med inskrivningen så återstår Datortomografin. Den ska göras för att bestämma mitt strålningsprogram. Receptet för strålbehandlingen kan man kanske säga. Min man får lämna rummet och vänta utanför. Två nya Sjuksköterskor kommer in  rummet. Det är två män. Den spansktalande Sjuksköterskan förklarar snabbt att nu lämnar hon över mig i deras händer. Jaha. Det är kallt i rummet. Ljuset är dämpat. Allt för att skapa rätt förutsättningar för den undersökning som ska utföras. Mindre. Eller noll. Hänsyn tas till mig som människa. Människan bakom patienten. Jag. Människan. Som bara två veckor tidgare har tvingats operera bort båda brösten. Jag. Som kämpar varje dag med att förstå. Jag. Är allt annat än redo att visa mig i bar överkropp för två vilt främmande män. Jag minns än idag hur ledsen jag blev. Besviken. Hur kan bristen på empati vara så stor när den behövs som allra mest? Jag känner mig kränkt där jag ligger naken. Frusen. På en brits på väg in under den roterande kameran. Jag minns att jag kämpade krampakigt för att inte börja gråta. 

Bilderna från Datortomografin ska till en Läkare på Strålmottagningen som ska bestämma exakt var och hur länge jag ska strålbehandlas. Sjuksköterskorna gör fem – sex stycken markörer i och runt området som ska strålbehandlas. Det är runt mitt högra bröstben samt höger armhåla. Allt ska bestämmas på millimeternivå. Efter en stund får den ena Sjuksköterskan en bekymrad min. De pratar inte med mig utan börjar mumla något till varandra. Jag undrar vad de diskuterar. Då förklarar den ena av Sjuksköterskorna att han befarar att jag har en för stor vätskesamling på höger sida. Väldigt vanligt efter operation. Det samlas s k cerom som kroppen förväntas ta hand om. Men det kan ta tid. Jaha. Ok? Jag förstår inte riktigt problemet.
Det tillkallar en av Läkarna på Strålmottagningen. Hon kommer snabbt. Hon förklarar då att om de använder datan från dagens undersökning med befintliga anatomi runt bröstbenet så kan det bli missivande och fel eftersom anatomin kommer att skilja sig så pass efter kroppen har tagit hand om ceromet. Det är extremt viktigt att måtten som tas idag stämmer överens med förväntade mått vid start av strålbehandlingen. På millimeternivå. Jaha. Men varför kallar man till den här undersökningen så tätt inpå en så omfattande operation. Undrar jag. Det måste vara överhängande risk för svullander. Västeksamlingar och liknande. Det känns där i stunden som att nu går min cancerresa till och med för fort för Läkarna själva. Jag ombeds uppsöka drop-in på Kirurgi för en undersökning och eventuell s k tömning av cerom. Jaha. Nu får jag åtminstone lämna det här stället. 

Det visar sig korrekt. Till Kirurgi får jag återkomma tre gånger för att tömma området runt bröstbenet på Cerom. Det är en ganska otrevlig upplevelse men det gör iallafall inte ont. Och. Jag är tillbaka i en miljö som är förstående och det känns skönt att prata om känslorna efter operationen. Det rinner en tår nerför min kind. Innan jag hinner reflektera håller jag en varm hand. Jag omfamnas i en kram. Jag hör ord som bekräftar. Ord som läker sår.

Det fortsätter att bildas nytt cerom. Men efter tre tömningar beslutar Kirurgi, Strålmottagning och Onkoligi i samråd att inte göra fler tömningar. Att göra en tömning till innebär större risk för infektion än att låta kroppen själv ta hand om det. Jag får ett nytt datum för starten av strålbehandlingen. Den 6 februari kl 10:00.

Stundvis kryper jag tillbaka in i en bubbla. Likt den bubbla jag befann mig i efter cancerbeskedet. Sju månader tidigare. Min kropp börjar bli trött. Trött på cancer. Trött på behandling. Trött på sjukhus. Trött på förändring. Trött på att vara någon annan. Men. Det är för tidigt. Alldeles för tidigt. Det är långt kvar av den här cancerresan. Det ska visa sig att jag har gjort den lätta delen. Den tuffaste delen är fortfarande framför mig.                   

Som en skänk från ovan kallas jag till återbesök hos min Läkare på Kirurgi. Den 25 januari 2018 kl 9:30. Jag kan nästan inte hålla tillbaka tårarna vid tanken på detta besöket. En viktig milstolpe. Äntligen var analyserna av vävnadsproverna klara. Äntligen skulle jag få reda på om jag var fri från cancer.    

What feels like the End. Is often the Beginning.

www.fabwithcancer.com

2 kommentarer

Lämna ett svar till Fab with cancer Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.