Du. Är inte jag.

Smärtan på höger sida sliter mig ur sömnen. Vanan har förskt att vända mig till sidoläge. Det går inte. Det gör ont. Den här smärtan är annorlunda. Den är djupare än operationsärren. Jag sänker blicken. Smärtan tar sats inifrån mitt hjärta och tränger sig upp till ytan. Blicken har stannat på mitt bröst. Av det som en gång var jag. Nu kvarstår bara tre operationsärr. Jag tänker. Hur mycket mer ska jag behöva genomlida innan den här mardrömmen är över?  

Pling. Hissen har nått sitt mål. Plan 13. När vi, min man och jag, kliver in på avdelning 33 på Sahlgrenska den 27 december 2018 har klockan precis passerat 06:00. Det är fortfarande tidig morgon. Avdelningen har inte vaknat. Belysningen är dämpad. Det är tyst. Sjuksköterskan (Ssk) som har öppnat för oss hälsar oss välkomna och stämmer av mina personuppgifter. Vi har anlänt tillsammans med ett annat par där den ena kvinnan precis som jag ska förberedas för operation. Förmodligen var jag väldigt känslig den här morgonen. Jag hänger upp mig på de andra två kvinnorna. Både stinker gammal fylla. Kvinnan som ska operareras uppträder dessutom väldigt oartigt mot Ssk. Det stör mig. Samtidigt skenar mina tankar iväg. Som de alltid gör. Ingen föds elak. Vill jag tro. Undra vilka öden som format den kvinnan. Där och då tar det udden av min egen oro. Vi hänvisas till vårt rum. Efter ett toalettbesök kommer det in två nya Ssk som berättar om vad som ska hända den kommande timman fram till planerad operation. Planen är att jag ska få komma ner till OP kl 07:25. Jag följer Ssk instruktioner och byter om till sjukhuskläder, lägger mina värdesaker i påsen för värdesaker och lägger mig på sängen.

Strax därefter kommer Ssk in på nytt för att sätta venkatetrar samt ge mig tabletter i förbyggande syfte. Efter ett halvår av cancervård är jag otäckt van att bli stucken. Ssk är rutinerad och sätter den första venkatetern på handryggen vänster hand. Den andra i armvecket höger arm. Jag känner det knappt. Men jag vill än idag inte se på när de sticker mig. Bara jag slipper att se på. Då går allt bra. Väntan på att klockan ska bli 07:25 känns som en evighet. Jag har fått ett par sockar att använda utanför sjukhussängen. Jag tar på sockarna och vi bestämmer oss för att sätta oss på en bänk ute i korridoren. Jag känner mig lugn. När jag ser tillbaka på den stunden kan jag tänka, vad lite jag egentligen förstod. Om vad som egentligen väntade mig. Ute i korridoren har jag svårt att sitta still. Kroppen vet. Den sänder sina tydliga signaler. Den är laddad. Den gör mig redo för operation.

Flera veckor innan operationen så styrde jag om min träning. Mer fokus på rörlighet omkring operationsområdet. Bröst. Axlar. Rygg. Jag gjorde ett styrke och rörlighetsprogram till mig själv och kombinerade det med mycket frisim.  

För att få tiden att gå (och ta hand om adrenalinet…) börjar jag göra mitt träningsprogram ute i korridoren. Förbipasserande Ssk tittar lite frågande på mig men ler stort. Vi börjar skratta. Som vi alltid gör. Min man och jag. Han är inte bara min man. Far till mina barn. Han är också världens bästa vän. Mot slutet av träningsprogrammet så möter min blick två gråklädda personer som kommer med bestämda steg i min riktining. Jag känner igen klädseln från tidigare operation. Jag vet vad de vill. De är vaktmästare på Sahlgrenska och ansvarar för transporten av patienter till och från OP. Jag reser mig hastigt upp och frågar om de är här för att hämta mig? Jag får upprepa mina personuppgifter och de nickar med ett varmt leende. Det är dags. Vi går tillbaka in i rummet. Jag tar av mig sockarna och lägger mig tillrätta i sjukhussängen. Då. Grips jag av stundens allvar. Jag får kämpa hårt mot känslorna. Jag ser upp på min man. Han är också tagen av stunden. Jag tar hans hand. Håller den hårt. Tittar honom i ögonen; ”Det här klarar jag. Fortare än du vet så är jag tillbaka igen.” Jag ser att hans ögon vattnas och en tår letar sig nerför kinden. Vaktmästaren rullar ut mig från rummet. Jag hinner få en sista glimt av min man. Våra blickar möts. Jag ler. Ger honom en lugnande blick. För min hand till munnen. Kysser mina fingertoppar. Skickar iväg kyssen genom luften. I riktning mot min man. Han fångar den. Ger mig ett leende tillbaka. Herregud vad jag älskar den mannen.

Vaktmästaren kör mig ner till ett förrum utanför operationssalen där jag får vänta på att träffa Kirurgen Kian Chin. Efter bara ett par minuter dyker Kian upp. Han hälsar mig välkommen. Hans uppgift är att informera om operationsplanen samt göra nödvändiga markeringar på min kropp. Han ska göra en s k bilateral mastektomi båda sidor och en full axillutrymning höger sida p g a cancer och genmutation (BRCA-1). Om vi lämnar de medicinska termerna för ett ögonblick så betyder bilateral mastektomi väldigt enkelt uttryckt att man operarar bort hela bröstet; all bröstkörtelvävnad samt vävnad upp mot axeln. I mitt fall båda brösten. Axillutrymning innebär att man opererar bort kvarvarande lymfkörtlar i armhålan (Portvaktkörteln och ytterligare två körtlar opererades bort redan kort efter mitt cancerbesked). Operationen väntas ta 3-4 timmar. Om jag mår bra får jag åka hem på kvällen. Va? Får jag? Jag blir så glad att jag vill kasta mig om armarna på Kirurgen. Det ger mig oceaner av ny energi. Psykologist. En klockren träff. Kort efter Kirurgen kommer det ut en Ssk från OP teamet. Hon berättar att de börjar bli klara med förberedelserna och att jag snart ska få komma in. Jag kommer tyvärr inte ihåg hennes namn. Hon gör ett starkt intryck på mig. Rutinerad. Lugn. Trygg. Hon lägger stor vikt vid att prata om mina upplevelser från förra operationen då jag fick så mycket efterföljande smärtor i högerarmen. De vill undvika att det upprepas. Tio minuter senare rullar jag in i operationssalen. Det är ett stort team i rummet. Jag räknar snabbt till sju personer. Alla fyller de olika roller. Alla presenter sig med namn och försäkrar mig om att de ska ta mycket väl hand om mig. Jag börjar nästan gråta bara av deras fantastiska mottagande. Jag förflyttar mig över till operationsbordet. Jag har tre Ssk som lägger all sin fokus på hur jag ska ligga. Att allt känns bra. Avlastar där det behövs. När jag är nöjd fäster de alla sensorer på min kropp. Avslutar med att lägga varma filtar över mig. Ssk som hade varit ute i förrummet och pratat med mig tidigare sätter sig på en pall bredvid mig. Frågar om allt känns bra. Jag svarar med lugn ton; ”Ja det känns bra. Jag är redo.” Tillsamman med Narkosläkaren berättar hon vidare hur jag kommer att sövas. Hon ber mig att andas i syrgasmasken. För att lugna mig. När det är dags för narkosen säger Narkosläkaren att nu kommer jag att ge dig ett läkemedel i venkatetern på handen och det kommer att söva dig. Ssk på pallen bredvid håller min hand. Hennes hand är varm. Hon säger med mjuk röst; ”Nu får du drömma om något riktigt fint!”. Jag får upp en bild av min familj i huvudet. Mer hann jag inte tänka.

Ljuset i taket är starkt. Jag somnar om. Försvinner bort. En stund till. En halvtimma senare gör jag ett nytt försök att vakna till liv. Den här gången vaknar jag. Jag är på Uppvaket. Jag orkar inte. Slumrar till. Det gör ont i min hals. Jag hostar till. En Ssk kommer direkt till min undsättning. Alltså dessa människor. Var hittar de alla fantastiska människor. Den här Ssk är inget undantag. Hon klappar mig på pannan och säger ”Hej, hur mår du?”. Det gör ont att forma ord. Hon ger mig vatten och berättar att operationen har gått bra. Ger mig mer morfin. Jag slumrar vidare. Varje kvart ger manschetten runt min högerarm ett tryck för att mäta blodtrycket. Det väcker mig ur min vila. Lika snabbt slumrar jag om. Så fortsätter det ett par timmar till. Jag får stanna några timmar längre än vanligt på uppvaket. Det känns bättre att vara på uppvaket än på vårdavdelningen. På uppvaket har de full attention och kan ge snabb smärtlindring. Någonstans i suset uppfattar jag att Ssk svarar på frågor om mig. Hon berättar att det är min man och syster som sökt mig och att de väntar på vårdavdelningen. Min man. Min syster. Det knyter sig i bröstkorgen. Jag vill till dem nu. Innan jag får åka upp till vårdavdelning 33 kommer Kirurgen och Narkosläkaren förbi och berättar att de är väldigt nöjda med operationen. Jag lyssnar knappt. Jag vill bara upp till min man och syster. Någon timma senare rullar jag in på mitt rum på vårdavdelning 33 och bara minuten senare hör jag välbekanta steg. När jag ser min man och min syster släpper alla spänningar. Jag kramar dem så hårt. Vi gråter och kramas. Som vi gjort så många gånger under den här cancerresan. Det är bara så mycket känslor. Jag gråter helt tröstlöst. En bra stund. Min man. Min syster. Jag älskar dem så mycket. Jag är så tacksam att de finns i mitt liv. Mer än någonsin den här dagen. Efteråt känner jag mig så trött. Och törstig. Jag dricker mängder av jordgubbssaft. Min syster springer säkert tjugo gånger till köket för att fylla på mitt glas. Jag slumrar till en stund. Vaknar. Försöker äta men det går inte. Jag vill bara kräkas. Vilar en stund till. Kroppen kommer sakteligen tillbaka. En ny Ssk kommer in och undersöker operationsområdet. Det ser jättefint ut. Inga blödningar.

Efter ett par timmar på rummet får jag i mig lite kyckling och potatismos. Ssk kommer in på nytt och vi kommer överens om att om jag måste kunna gå själv och varit på toaletten innan jag får åka hem. Tävlingsmänniska som jag är gav hon mig helt rätt morot. Jag gör ett tappert försök att komma upp på egen hand men håller på att svimma av bara försöket. Då kom jag att tänka på ett samtal jag haft med en av mina älskade vänner som är Kirurg. Hur viktigt det är att komma upp och i rörelse efter operation. Minns du Kristina Lundqvist? Said and done. Vi ringer på Ssk och ber om hjälp. Hon tar ett stadigt grepp om min arm och sedan promenerar vi iväg. De första tio metrarna mådde jag så frukstansvärt dåligt. Hela världen gungade. Jag trodde att jag skulle spy och svimma samtidigt. Men. Skam den som ger sig. Efter en stund var det som att kroppen liksom kalibrerade sig. För varje steg jag tog kändes nästa lättare. Jag fick nytt hopp. Vi går hela korridoren fram och tillbaka. Kanske 100 m totalt. Det gjorde stor skillnad. Min vändpunkt.  

Medan min man skjutsar min syster till hennes dotter i Göteborg så har Ssk och jag ett utskrivningssamtal. Ett omfattande samtal. Det innehöll allt från operationsberättelsen till efterföljande fysioterapi. Jag minns speciellt en sekvens av samtalet. Ssk kommer in på rummet med ett par provisoriska silikonlösbröst. Det är först då poletten trillar ner för mig. Jag har inte längre några bröst. Det låter nog inte klokt. Naivt till och med. Jag hade förstås en stor förståelse för vad en operation innebar, rent teoretiskt. Men inte mycket mer. Tydligen. Tilläggas bör också att jag hela tiden var högst delaktig i alla beslut gällande operationen. Men. I ärlighetens namn gavs jag inte mycket till valmöjligheter. Alla beslut har vägts mot mitt liv. Så. Det var först där och då som det gick upp för mig. Hur det kändes i själen. Samtidigt var jag i den stunden helt slut. För trött för att hantera känslorna. Jag minns att jag slog ifrån mig det hon sade under resten av samtalet. Jag lyssnade snällt men tog inte till mig ett ord. ”Vilken storlek på silikonbröst önskar du att få med dig hem?” Va? Ursäkta? Vad pratar hon om? Herregud. Jag kände mig så obekväm. Ssk var i min ålder och här sitter vi och pratar om provisoriska silikonbröst. Något så intimt. Hon gjorde grova intrång på min intigritet. Inte med uppsåt. För henne var det ett jobb. En rutin. En fråga att bocka av. För mig var det ett stort hål i själen. Samma kväll skrevs jag ut från avdelning 33.      

När jag kom hem bäddade vi upp mig i vår stora tv-soffa i ”cosy corner”. Det kändes bäst att sova där. Det var lättare att komma upp ur soffan än sängen. I soffan kunde jag dessutom titta på TV om det inte gick att sova utan att behöva störa min man. Jag går in i badrummet på översta våningen för att göra mina kvällsbestyr. I badrummet har vi en stor helkroppsspegel på väggen. Min blick fastnar på personen i spegeln. Det knyter sig i bröstet. Jag känner inte igen det jag ser. Vem är du? Du. Är inte jag. Tårarna rinner nerför mina kinder. Jag står som fastfrusen. Kan inte ta mig ur ögonblicket. Det finns ju snart inget kvar av mig. Inget hår. Ingen byst. Bara resterna av en hänsynslös cancer. Som har lämnat ärr på min kropp. Jag känner för att spy. 

Badrumsdörren flyger upp och min man kommer in. Han omfamnar mig. Kramar mig så hårt. Jag har inte märkt att jag gråter så häftigt att min man hörde mig från undervåningen. Den kvällen gråter jag mig till sömns. Jag har aldrig känt så mycket destruktiva känslor. Det är skrämmande.    

Jag känner mig ful.
Jag känner mig okvinnlig. 
Men mer än allt annat känner jag mig helt tom. 
Jag har tappat bort mig själv.  

      Allt blir bra till slut. Det vill jag ändå tro.
Om det inte har blivit bra ännu så har slutet inte kommit. 
Det gäller även i min berättelse.