Årets julklapp

”Hej Kristina”. Jag möts av ett varmt leende. Som alltid. ”Idag är det sista cellgifterna. Nu är du äntligen färdig”. Jag svarar med ett konstlat leende och pressar fram ”Ja, det är inte klokt vad tiden går fort”. Innanför fasaden känner jag paniken komma smygandes. Det är som att tårarna lever sitt eget liv. De pressar hårt mot ögonlocken, men jag håller tillbaka. Jag gör det som jag tror förväntas av mig. Att vara glad. Duktig. Som alltid.

Det är den 4 december 2018 kl 09:30 och vi befinner oss på Sahlgrenska och Jubileumskliniken avd 53. Min Sjuksköterska (Ssk), Ester, har precis anlänt väntrummet för att hämta oss. Mig och min mamma som är med idag. Samma rutin varje vecka. Samma rutin de senaste fem månaderna. Efter att jag anmält mig i receptionen i entreplan tar vi hissen upp till plan 3 och avd 53. Där sker ytterligare en anmälan om receptionen är bemannad annars hänvisas man att sitta ner i det s k dagrummet. Den här dagen är recpetionen bemannad och jag ser att mitt namn bockas av. För sista gången, hinner jag tänka.

Eftersom det är sista gången jag får cellgifter på avd 53 så har pappa och mamma beställt lussebullar och pepparkakor till hela avdelningen. Vi lämnar över de fina lådorna från Dahls Konditori till min Ssk Ester och berättar hur mycket vi alla har uppskattat henne, hennes kollegor och att besöka avd 53. Vartenda ord kommer direkt från hjärtat. Ester och hennes kollegor har inte bara givit mig högklassig vård utan de har också tagit emot hela min storfamilj under de här fem månaderna. Vi har alla känt oss väl mottagna. Det har har betytt oerhört mycket för mig och det goda resultatet är jag övertygad om. Vi har skojat om det under hösten. Att det nästan har varit ”kö” för att få följa med till Jubileumskliniken. 

Mamma och jag följer efter Ester i korridoren till rum 4. Medan vi går vänder sig Ester om och säger med ett stort leende ”Jo Kristina, dina provsvar visade det högsta värdet hittills på vita blodkroppar, 3.8. Du avslutar på topp”. Jag börjar skratta. Det gör mig stolt. Av någon anledning. Tack kroppen för att du hela tiden reser dig. Väl inne på rum 4 finns det tre sköna fotöljer i rött skinn. Jag får fotöljen närmast dörren. Mamma sätter sig på besöksstolen bredvid. Jag lägger min plånbok och mobil på det lilla runda bordet bredvid oss. Ester inleder med att fråga hur veckan har varit och hur det känns idag. Jag nämner att det faktiskt känns vemodigt. Vi stämmer av att jag tagit min medicin på morgonen. Därefter lägger Ester om och spolar picclinen. Hon gör i ordning droppstativet och hänger upp påsarna med koksalt och cytostatika. Ber mig repetera när jag är född. 77 09 02. Ställer in dropphastigheten och startar behandlingen. För sista gången. 

De veckorna jag bara får ett cytostatikum tar behandlingen ca en timma. Mamma, jag och mitt droppstativ går ut och sätter oss i dagrummet. Vi har köpt med oss varsin ”mummabulle”. Vi tar en kaffe i automaten och sätter oss i soffan. Solstrålarna letar sig in mellan två gardinvepor och jag tänker på allt som har hänt under hösten. Hela cancerresan flyger genom mitt huvud. I form av bilder. Vad mycket som har hänt sedan det första besöket. Den 17 juli. Den dagen satt vi i samma dagrum. Samma bord. Solen letade sig in i rummet även den dagen. Jag tänker att allt fortfarande känns så overkligt. På något vis. Har jag verkligen varit med om allt detta? Jag känner att tankarna för med sig ett hav av känslor. När jag är längst inne i min reflektion avbryts mina tankar av en ny röst. Det är en studiesköterska som ansvarar för rekrytering till och uppföljning av en läkemedelsstudie som syftar till att ta fram ett nytt läkemedel som ska förhindra återfall av min typ av bröstcancer. Olympiastudien. Jag kommer att ingå i den studien förutsatt att jag uppfyller inklusionskriterierna vid angiven tidpunkt. För min skull. För mina barn skull. För er skull.

Den lilla maskinen på droppstativet börjar pipa rött. Den indikrerar att påsen med cytostatikum är tom. Ester kommer som på beställning. Hon har koll. Som alltid. Vi lämnar dagrummet och går tillbaka till rum 4. Jag är klar med cellgiftsbehandlingen och det är dags att bli av med picclinen. Det däremot. Det är något jag har väntat på. Inte att dra ut själva picclinen. Det tycker jag verkar superläskigt. En 30 cm tunn slang inuti ett blodkärl till hjärtat som ska dras ut. Nej. Men så fort som jag är fri från min piccline kan jag börja simma igen. Som jag har väntat på det ögonblicket. Jag kan i stunden känna känslan när kroppen bryter vattenytan. Hur vattnet skvätter i ansiktet. Armarna som vevar rytmiskt för att ta kroppen framåt i vattnet. Herregud. Jag är äntligen klar med fem månader av cellgiftsbehandling. Jag får upprepa det för mig själv. Om och om igen. För att förstå. Det känns overkligt. Ester gör sig redo för att dra min piccline. Hon har förberett mig väl. Jag talar om att jag är okej men vill inte se på och vänder blicken mot mamma. Ögonblicket känns nästan högtidligt. Det är en sådan stor milstolpe i min vårdplan. I min kamp i att bli fri från cancern. Jag känner att mina ben darrar till. Kroppen signalerar att den är på spänn. Redo.

Ester ber mig att ta ett djup andetag och på några sekunder har hon dragit picclinen. Det kändes inte ens. Fysiskt. Men när jag tittar på picclinen på bordet, på Ester, på min mamma så kommer alla känslor. På en och samma gång. Tårarna forsar ner för mina kinder. Jag gråter helt okontrollerat. Vi blir ståendes tätt tillsammans Ester, mamma och jag. En bra stund. Vi kramar om varandra. Vi har klarat det. Tillsammans mot cancer. Vilket team. Vilken seger. För det känns som en viktig seger i den stunden. Vid det här laget har hela rum 4 stämt in i vår känslokarusell. Jag hör applåder. Snyftningar. Någon säger bra kämpat. Alla ska de vandra min väg. Förr eller senare. Förhoppningsvis. Jag känner lättnad. Jag känner glädje. Jag känner stolthet. Men jag känner  också sorg. Cellgiftsbehandlingen har varit min vardag under en lång tid. Närmare bestämt fem månader. Nästan ett halvt år. Det har varit min vardag. Min rutin. Min trygghet. Nu är det helt plöstligt slut. Slutet knuffar mig ut ur det trygga. Rakt in i det osäkra. Känslan är tvådelad. En känsla som även noteras i min journal efteråt. Ssk Ester kommer för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Veckan efter träffar vi min Onkolog (cancerläkare) Karolina på Jubiluemskliniken Sahlgrenska. Det har hunnit bli den 13 december. När vi går från bilen till Jubileumskliniken faller det lätt snö. Utanför huvudentren på sjukhustorget lyser en präktig julgran upp alla som passerar. Jag tänker att nu har jag snart upplevt alla årstider på Sahlgrenska. Sommar. Höst. Vinter. Det betyder också att jag har kommit långt på min resa mot frisk. Min Onkolog Karolina möter oss ute i väntrummet. Jag gillar Karolina. Hon är en riktigt duktig Läkare. Vi är också ett bra team. Det är viktigt. För mig. Att bygga en relation till vården. Till vårdgivarna. Jag har sett hur värdefullt det har varit genom hela min cancerresa. Det främsta syftet med dagens möte är att summera cellgiftsbehandlingen. Från mitt perspektiv. Från Karolinas (vårdens) perspektiv. Men också att prata om nästa steg i vårdplanen. Under Karolinas vårdberättelse går det upp för mig att det finns inget mer känt fall i Sverige än jag som har klarat av att fullfölja min fem månader långa cellgiftsbehandling. Oj. Jag hinner tänka att jag alltid ska skämma bort kroppen med träning. Men än mer viktigt är att de senaste fem månadernas kamp med cellgiftsbehandling verkar ha gett väldigt bra effekt. Karolina kan inte längre identifiera modertumören. Vilken lättnad. Men jag vågar inte ta ut någon seger förrän efter operationen. Det är först då man med säkerhet kan konstatera hur effektiv cellgiftsbehandlingen har varit. Karolina förklarar. Nu lämnar vi de fasta rutinerna och går in i nästa fas. Den kan jag uppleva lite ryckigare. Många beslut kommer att behöva fattas på kort tid. Det kommer att vara mycket intensivt efter operationen. Jag står planerad för operation v 52. Om två veckor. Konstaterar hon genom att titta i en kalender på skärmen. Nu skiftar vi fokus i vårdplanen, fortsätter Karolina, från att fullfölja cellgiftsbehandlingen till att förbereda dig för operation. Avslutningsvis pratar vi övergripande om vilka vårdstrategier Karolina ser beroende på resultatet av operationen. Vi önskar God Jul & Gott Nytt År och sedan lämnar vi Jubileumskliniken. Sahlgrenska. Göteborg.

Nu i efterhand har jag reflekterat mycket över ”Att förbereda dig för operation”. Det är ingen kritik mot min Onkolog Karolina. Det är heller ingen kritik mot vårdplanen. Det är snarare ett konstaterande. Eftersom jag har en aggressiv bröstcancer behöver den även behandlas aggressivt. Cancerresan går fortfare än ett höghastighetståg. Målet är tydligt. Jag ska bli frisk. Men resan är lång. Den är intensiv. Den kommer till ett högt pris. Från avslutad cellgiftsbehandling till nästa stora steg i vårdplanen, operationen, fanns det ingen tid att bearbeta vad jag hade varit med om under det senaste halvåret och heller inte det som väntade mig i form av en Mastektomi båda sidor samt full Axillutrymning. Lika frågandes som ni blir av termerna kände jag mig. Det var bara att släppa greppet. Sitta ner och åka med. Dessutom. Under en tid på året som redan ställer orimliga krav. Som är full av förväntan. Men som jag älskar. December.

Några dagar senare kom det vita kuvertet från Västragötalandsregionen.
Din operation är bokad till den 27 december. 
God Jul.

Fortsättning följer. Jag fick ta en paus i skrivadet om operationen och tiden efter. Den är smärtsam. 

            

3 reaktioner till “Årets julklapp

  1. Herregud vad du skriver gripande! Sitter och storgråter på jobbet, så rörd och berörd av dina ord och känslor. Du är fantastisk.
    Kram Frida

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.