Måndag. Fredag. Måndag. Fredag. Måndag.
Tiden rusar fram. Det är min känsla. Jag är redan halvvägs i min vårdplan. Planen som ska göra mig frisk från cancerceller. Friskförklarad blir jag först om fem år. Förutsatt att inga större förändringar sker under vägen, vill säga. I min värld så går allt enligt plan och uppstår något under vägen så tar jag det då. Det är min filosofi.
Det finns två sätt att förhålla sig till mitten. Jag kan reflektera över hur mycket som är framför mig eller så kan jag reflektera över hur mycket jag redan har klarat av. Jag väljer det senare alternativet. Det är också en hörnpelare i min Vinnarstrategi. En strategi som jag bestämde mig för kort efter cancerbeskedet. Närmare bestämt under min datortomografi på Mölndals sjukhus. När jag ligger på britsen på väg in under kameran så ser jag en teckning ritad av ett barn. Det knyter sig i bröstet och en tår rinner nerför min kind. Jag tänker på mina barn. Där och då bestämmer jag mig för att bli bäst på att bli frisk från cancer. För mina barn. Vinnarstrategin kan ses som mitt sätt att förhålla mig till sjukdomen. Eller som min mamma sa vid ett tillfälle: ”Det är ditt sätt att tillsammans med läkarkunskapen besegra cancern”. Hon säger så mycket bra gejer min mamma.
Om jag blickar tillbaka på allt som hänt sedan den 4 juli så kan jag konstatera att jag har varit med om otroligt mycket. Egentligen alldeles för mycket på kort tid. Eftersom min cancerform är aggressiv så behandlas den också aggressivt. Jag har varit med om mycket som många av er aldrig kommer att uppleva. Tack och lov. Men jag har också lärt mig mycket. Mycket om cancervård. Mycket om mig själv. Mycket om min familj.
Den sista tiden har jag också reflekterat mycket över vilken skillnad det är att åka till Sahlgrenska för cellgiftsbehandling idag jämfört med i början. När vi åker till Sahlgrenska idag är det nästan som att åka till ett jobb för mig. Jag struttar in på Sahlgrenska. Alltid glad. Det är sådan jag är. Det har inte sjukdomen ändrat på. Jag hälsar på en och annan i korridorerna. Vid det här laget har jag hunnit lära känna ett flertal Ssk och läkare.
Min familj och jag startar alltid med en kaffe. Är klockan innan 08:00 så går vi till Dahl’s och har klockan passerat 08:00 så tar vi en kaffe på Bistro. Efter fem månaders provtagning varje måndag så har jag också hunnit lära mig det oskrivna kösystemet innan provtagningen öppnar kl 07:15. Om någon skulle få för sig att gå före mig i kön, så har jag alltid en eller flera äldre herrar och damer som kliver in och markerar reglerna. Smidigt. Personligen spelar det mig ingen större roll om jag får köplats 5 eller 7. Men i den här världen är det avgörande. Tro mig. Rätt ska vara rätt.
Lustigt nog så utgör cellgiftsbehandlingen ”tryggheten” numera. Jag vet precis vad som ska hända. Hur det går till. Jag känner personalen och miljön. Jag vet hur cellgifterna påverkar mig. Det känns nästan lite vemodigt att jag ska vidare i vårdplanen. Ut från tryggheten. Lämna rutinen med provtagningar på måndagar och cellgiftsbehandling på tisdagar. Lämna våra mysiga fikastunder på sjukhuset. Lämna min Ssk Ester och hennes team på avd 53. Det tar emot. Tänk att jag säger det? Även om jag vet att det är ett steg i rätt riktigning. Ytterligare ett steg mot det friska. Men egentligen är det såklart inte cellgifterna i sig som jag kommer att sakna utan ”tryggheten” den här delen av vårdplanen utgör.
Jag och min storfamilj har klarat två etapper av cellgiftsbehandling motsvarande fem månaders aggressiv behandling. Vi har inte bara klarat av cellgiftsbehandlingen, utan vi har även lyckats vända tiden till något meningsfullt. Till något positivt. Vi har inte bara räknat dagarna. Vi har sett till att dagarna räknas. Jag vet precis hur det har varit möjligt. Men. Än mer viktigt är att cellgifterna tillsynes har givit väldigt god effekt. Tumören går inte längre att identifiera. Tävlingsmänniska som jag är ser jag det som en viktig delseger.
Jag hör mig själv säga väldigt ofta hur tacksam jag är att få må så här bra. Då säger alltid min mamma; ”Får och får! Du ser till att må så här bra!”. Min kloka mamma. Det ligger faktiskt en hel del sanning i det. Under cancervård är det helt säkert en rad förutsättningar som vi inte kan påverka. Men, hon har rätt i att det som jag har kunnat påverka, det har jag sett till att påverka till det bättre för mig själv och min familj. Jag har valt att kalla det min Vinnarstrategi. Tids nog finner alla ett sätt att förhålla sig till en förändring. Det här är mitt sätt.
ACCEPTANS. Att gilla läget.
I mitt fall att acceptera beskedetet om min bröstcancer. Att acceptera att nu är det som det är och jag kan inte ändra på det. Nu kan jag bara göra det bästa av situationen. Istället för att fortsätta förneka och ifrågasätta innebar accepterandet att jag kom vidare i processen. När jag hade accepterat läget så kunde jag också använda energin till saker som tog mig framåt istället för bakåt. Ju fortare man kan acceptera desto bättre för en själv. Att se på mig själv som frisk med cancer och inte cancersjuk hjälpte mig snabbare till ett acceptans.
Ett sidospår. Kopplat till mitt resonemang om Acceptans så har jag väldigt svårt för mantra som t ex #fuckcancer. För mig tar det fäste i något destruktivt. Ilska. Frustration. Förnekelse. Offer. Känslolägen som inte hjälper oss framåt i en förändringsprocess.
TEAM. Att få förtroende.
En kvinna beskrev en gång cancervård som en tågresa. Det är bara att hoppa på och åka med. Det stämmer väldigt bra. Man får utgå ifrån att Vårdgivarna har bäst kunskap och erfarenhet och att de kommer att ge den bästa tillgängliga vården för mitt behov. Jag har hållit fast vid att enbart diskutera min cancerdiagnos och min vårdplan med min Onkolog och Kirurg. Jag har undvikit att söka information via nätet eller i social medier. Jag fick tidigt ett stort förtroende för min Onkolog, min Kirurg och hela teamet bakom på Sahlgrenska Universitetssjukhus och Jubileumskliniken. Det finns flera skäl till det. Vidare ser jag på mig och Vårdgivarna som ett team. Jag tänker att jag kan påverka teamets framgång från min sida genom hur jag agerar. Jag har sett till att bygga starka relationer med teamet. Jag har varit positiv. Jag har bidragit till ett gott samarbete. Jag har varit tydlig i mina behov. Jag har också givit mycket feedback till teamet.
KÄRA. Att omge sig med kärlek.
Ingen ska behöva genomgå cancervård ensam. Det är en mycket lång och omvälvande resa. Både psykiskt och fysiskt. Min erfarenhet är att resan kräver olika stöd. Vid olika tillfällen. Ni som har läst min blogg tidigare vet hur betydande min storfamilj har varit för mig. Jag är helt övertygad om att det är ett av skälen till att jag har klarat cellgiftsbehandingen så pass bra. Jag har haft ett otroligt stöd. Jag har aldrig varit ensam. Det finns två lärdomar. Jag har aldrig behövt be om hjälp. Min familj har alltid insisterat att de ska hjälpa mig. Det är så otroligt värdefullt. Men jag har också varit öppen för att ta emot hjälpen. Vilket är precis lika avgörande. Det finns en hel del studier genomförda på psykisk hälsa och effekt av läkemedel. De bekräftar bara mitt resonemang.
MÅL. Att ha en tydlig målbild.
Cancervården är som jag beskrivit tidigare en väldigt lång och tuff resa. Oftast från flera månader och upp till fem eller tio år. För att klara av en sådan lång resa mentalt så behöver man en plan. En plan med ett tydligt mål. Men också en tydlig bild av hur man ska nå målet. Uppdelat i delmål. Jag satte upp ett tydligt övergripande mål för mig själv; ”I mars 2019 ska jag vara fri från cancerceller”. Utifrån det övergripande målet delade jag upp vägen dit i mindre delmål. Starta cellgiftsbehandlingen. Klar med etapp 1 EC. Klar med etapp 2 Taxoler. Operation. Start av strålning. En del av planen delade jag upp i ännu mindre delmål. Det har hjälpt mig att behålla mitt fokus i den aktuella fasen av planen. Den delen jag kan påverka. Här och nu. Jag har också varit väl införstådd med att en plan är alltid bara en plan. Allt kan hända utmed vägen. Och det gör det med all säkerhet. Väldigt få planer som är helt oförändrade från början till slut. Men då tar jag det om och när det händer. Det har också varit betydande för min familj att kunna se helhelten och samtidigt förstå, i förhållande till målet, var jag befinner mig på resan.
TRÄNING. Att fysisk aktivitet gör mig starkare.
Ordet träning är för många ett laddat ord men låt oss säga att sätta kroppen i rörelse. Att göra någon rörelse är viktigare än vad. Innan jag drabbades av cancer så låg jag i hårdträning för att genomföra en Ironman i september. Nu blev det en annan utmaning istället. Långt mycket tuffare än alla Ironman i världen. Men jag är så otroligt glad för varje minut på gymmet. I löpspåret. På cykeln. I bassängen. Det har varit min största tillgång under cancervården. Det är alla läkare och Ssk överens om. Det har nyligen genomförts en stor studie uppe på Karolinska där man har studerat personer under cancervård som tränar och jämfört med personer under cancervård som inte tränar och resultatet talar sitt tydliga språk. De som tränar klarar cancervården bättre. Intressant nog handlar det inte om elitsatsning. Nej. Vi pratar om att få upp pulsen 30 min 3 ggr i veckan.
Jag har precis avslutat en aggressiv cellgiftsbehandling på fem månader utan några biverkningar. Jag är övertygad om att det bekräftar teorin. Enligt min Onkolog finns det inget mer känt fall än jag som klarat att fullfölja samma vårdplan med cellgifter och utan biverkningar. Tack kroppen.
Jag är här för att VINNA och inte försvinna!
Fab With Cancer 