Vem är du?

Jag öppnar kylskåpsdörren och tar ut äggkartongen. Öppnar locket. Nej. Det finns bara ett ägg. Vad ska jag göra nu? Jag får panik. Jag har lovat barnen att steka pannkakor.

I normala fall hade den här situationen gått obemärkt förbi. Jag hade inte ens sätt problemet. Jag hade kilat över till grannen eller kört till affären. Eller bara förklarat för mina barn att vi får hitta på något annat till mellis.
Men situationen är inte normal när detta inträffar. Jag har precis tappat mitt hår. Jag har precis tappat en del av mig. Jag har precis tappat en del av mitt självförtroende. I stunden är det för mig helt otänkbart att röra mig utanför mitt hem. Min trygghet. Min Bubbla. Jag är fånge i mitt eget hem.

Tiden efter att jag hade tappat mitt hår isolerade jag mig. I min Bubbla. Jag behövde tid för mig själv. Jag behövde lära känna den nya spegelbilden. I min takt. Jag kände först inte igen personen i spegeln. Vem är du? Det enda jag såg i spegeln var cancer.

Peruken. Den kändes aldrig riktigt bra. Även om jag hade valt ut den med omsorg. En peruk gjord av riktigt hår. Svindyr. Det spelade ingen roll. Efter Beskedet såg jag bara mig själv i peruk. Inget annat var tänkbart. Absolut inte huvudbonad. Det var som att skrika ut ”JAG HAR CANCER”. Nej. Helt otänkbart. Då. Att visa mig utan peruk eller huvubonad. Det fanns inte ens i mina tankar. Jag beställde som bekant en peruk som var väldigt likt mitt gamla svall. Likadan längd. Likadan blonda nyans. Likadan hårkvalitet. Fantastiskt vilka resurser det finns idag ändå. Men inget av det hjälpte min process när det väl kom till den tidpunkten att börja använda peruken. Den var inte jag. Den var någon annan. I början kändes den dessutom svår att styla. Tvätta håret tog ett dygn inklusive torktiden (tänk den verkligheten en arbetsdag…). Varm att bära. Obekväm. Den kändes tillgjord. Efter en tid insåg jag att inget av ovan hade med själva perukens utformning att göra. Inte heller att det var 1000 grader varmt ute. Nej. Felet låg inte i peruken. Utan vad den symboliserade. För mig. Det kändes som att med peruken försökte jag dölja min sjukdom. Att jag har cancer. Inombord kändes det fel. Varför ska jag dölja att jag har cancer? Jag känner mig inte cancersjuk utan frisk med cancer. Jag ska inte dölja min sjukdom. Jag ska inte dölja min situation. Jag ska istället visa omvärlden att det går att vara fab med cancer! Det tog sin tid att komma dit men tillslut. Fortfarande idag, flera månader senare, så använder jag peruken väldigt lite. Jag kan räkna tillfällena på min fingrar. Jag använder den när längtan efter att få styla en frisyr blir för stor. I början tyckte min dotter att det var väldigt jobbigt med mitt håravfall. Hon var rädd för hur kompisarna skulle reagera. Hon kunde be mig att ta på min peruk om någon kompis skulle komma hem till oss. En kompis som inte visste. Hon har tvingats lära sig mycket om cancer för att vara 8 år. Kunskap som få har eller faktiskt förstår i hennes ålder. Speciellt om man inte har någon relation till sjukdomen sedan tidigare. Det gav henne en extra utmaning den här tiden. Idag är hon trygg i mitt håravfall.

Huvudbonaden. Denna lilla bomullsprodukt. Den har gått från rejäl ångest till det mest bekväma alternativet. Den är lätt att använda. Finns i jordens alla färger och mönster. Den är trendig. Javisst. Huvudbonader är supertrendigt. Fab With Cancer. En sak som jag inte visste innan jag tappade håret är hur lätt man fryser om huvudet. Jag har svårt att gå ens hemma utan en huvudbonad. Jag fryser väldigt lätt om huvudet. Jag kan till och med vakna mitt i natten av att jag fryser om huvudet. Så numera har jag en huvudbonad för alla tillfällen. Hade det inte varit för kylan så hade jag nog valt att inte bära huvudbonad oftare. Jag känner mig bekväm i huvudbonad men inte fin. Så är det ärligt talat. Men jag väljer att acceptera det nu. Det får vara så en tid framöver. Tills jag är frisk. Tills jag är klar med cellgifter. Tills mitt riktiga hår börjar växa ut igen. För det gör det tillslut. Jag känner mig dock väldigt trygg i huvudbonad. Jag har inga problem att bära huvudbonad bland folk. Men jag märker att huvudbonaden väcker uppmärksamhet. När jag bär en huvudbonad så får jag acceptera att folk stirrar. Det är ingen tvekan om att den symboliserar att man är sjuk. Men idag så ger det mig faktiskt bara mer mod och styrka. Som till exempel när vi åt brunch på Ritz i helgen. Det var flertalet som tittade upp från sin konversation när jag gick förbi. Oavsett vad de tänkte så tänkte jag: ”Här går jag på Ritz och mår toppen. Nu ska jag hämta brownie och kaffe. Snart ska jag få skratta ihjäl mig åt Pernilla Wahlgren. Tillsammans med goa vännerna. Får jag ha det så här bra?”.

Utan hår. Det är min favorit. Hemma. Men långt ifrån överallt. Inte i alla lägen. Jag är inte bekväm att visa mig utan hår i alla situationer. Ännu. Jag trodde ALDRIG att jag skulle skriva detta. Men jag känner mig finast utan hår. Utan peruk. Utan huvudbonad. Jag har börjat tycka om den spegelbilden. Det jag ser. Det är mest jag. Utan massa tillbehör. Den bilden är mest äkta på något vis. Jag gillar mitt mjuka huvud. Jag gillar vad det symboliserar. För mig. Vad mycket jag har övervunnit för att komma dit. Styrkan. Modet. Jag gillar också att utan hår så passar jag i fler färger och stilar. Det är som att man är neutral utan hår. Jag kan bestämma själv. Håret är inte där och sätter några begränsningar. Å andra sidan så brottas jag fortfarande med att jag känner mig mindre kvninlig utan hår. Ibland tycker jag att uttrycket blir för hårt utan håret och det stämmer inte med min personlighet.

Jag har en bit kvar med självförtroendet, med eller utan hår.
Kanske blir jag aldrig helt överens med spegelbilden.
Men tillräckligt för att jag ska känna mig Fab With Cancer.

———————————-