En del av mig hamnade i papperskorgen

Att tappa mitt hår har varit den enskilt största ångesten sedan cancerbeskedet.
Mitt hår.
En del av mig.
En del av min personlighet.
En del av mitt uttryck.
En del av mig som hamnde i papperskorgen

Jag älskade mitt långa hår. Det hade tagit mig flera år att spara ut det till den längden. Mitt hår var en stor del av mitt utseende. Av mig. Av min personlighet. Mer än vad jag kanske visste om. Jag kände mig fin i mitt hår. Jag gillade att skapa olika uttryck av mig själv med hälp av mitt hår. Föreställningar som förstärks under omständigheter man inte styr över själv. Jag valde inte denna förändring. Jag valde inte att klippa av mig håret. Min sjukdom gav mig det ödet.

Efter att jag hade fått beskedet att en av biverkningarna av cellgifter är att man tappar håret blev jag nästan manisk med mitt hår. Pillade med det hela tiden. Pratade nästan konstant om håravfallet. Tanken på håravfallet orsakade de flesta av mina känslostormar. Jag bad min man att ta bilder hela tiden. Uppsatt. Utsläppt. Blött. Nyfönat. Stylat. Var och varannan bild var på mitt hår under den här perioden. Det var som att jag kände att jag måste ta vara på varenda minut med hår.  Jag insåg också att när jag tappar mitt hår så kommer jag att se cancersjuk ut. Det kommer att väcka reaktioner. Då kan jag inte skydda mig längre.

När jag blickar tillbaka på den här tiden inser jag också att en av anledningarna till ångesten var att jag inte hade någon kontroll över håravfallet. Jag levde i ovisshet. Ovisshet om på vilket sätt det skulle ske? Hur det skulle kännas? Hur jag skulle må psykiskt? Hur skulle jag se ut utan hår? Det var så många un-knowns på en och samma gång. Jag började Googla på håravfall. Jag pratade med min peruk frisör. Med personalen på Onkologen. De berättade att det vanligaste förfaranadet är att man börjar tappa håret någonstans i slutet mot första cellgiftsbehandlingen eller i början på behandling 2. D v s snabbt räknat ca 3-4 veckor efter första cellgiftsbehandlingen. Om den teorin stämde skulle det innebära första helgen i augusti för min del. De berättade också att många cancerpatienter upplever att håravfallet startar med en kraftig huvudvärk och det börjar klia i hårbotten. Hur man sedan tappar håret kan vara väldigt olika från person till person. En del tappar håret i sjok och andra tappar det successivt genom att det tunnas ut. Andra upplever att ovissheten blir för tung och rakar av sig sitt hår direkt. Men där var inte jag. Jag behövde ta det i min takt. Jag ville inte påskynda processen utan ta det som det kommer. Det var så mycket annat under den här perioden som var nytt och innebar någon sorts förändring så jag orkade inte ta en sak till, och kanske var en del av mig i förnekelse…

En morgon när vi sitter ute på altanen och äter frukost så inleder jag ett resonemang om att eftersom jag får må så bra trots cellgifter, inga biverkningar, så kanske jag inte kommer att tappa håret, eller? Lite naivt så här i efterhand kanske. Mer ett tecken på hur desperat jag famlade efter nödutgångar från den här delen av cancervården. Tänk om min kropp även är så stark att den står emot håravfallet? Jag sken upp. För en stund. Det skulle visa sig bli en kortvarig lycka.

Samma vecka som vi har planerat att åka ner till Helsingborg för att titta på vår sons fotbollslag i Eskilscupen så vaknar jag med en kraftig huvudvärk på tisdag morgon. Det väcker mycket känslor. Jag förstår att nu är det på gång. Detta är första steget. Ångesten gjorde sig påmind i form av oro och många tårar. Men samtidigt kände jag ett visst lugn konstigt nog. Nu fanns det ingen återvändo. Åtminstone skulle den ständiga oron över hur jag ska tappa mitt hår vara till sin ända. Huvudvärken gick lätt att linda med vanlig Alvedon så den var inget bekymmer. Precis som någon hade beskrivit tidigare för mig övergick huvudvärken till klåda. Det började klia i hårbotten. Jag vågade knappt borsta håret. Jag ville inte att håret skulle falla av innan Helsingborg. Jag ville kunna gömma mig bakom mitt hår. Jag ville kunna dölja min sjukdom åtminstone den helgen. När vi skulle åka till Helsingborg så satte jag upp mitt hår i en stor knut på huvudet. Jag kommer ihåg att jag till och med sprayade knuten så att den inte skulle trilla av. Vi åkte till Helsingborg en torsdag och på fredag morgon skulle jag ut och springa. Det är så vackert i Helsingborg och jag ville inte gå miste om den upplevelsen. Att springa i en stad men ändå utmed vattnet innan den har vaknat. Det är magiskt. Det bästa jag vet. Jag hann inte mer än några kilometer på den rundan innan det började kännas som att min hårknut höll på att trilla av. Jag fick panik. Tog i mitt hår. Kände om den satt fast verkligen. Jag vågade inte springa vidare. Resten av rundan promenerade jag i lugnt tempo. Allt för att håret inte skulle trilla av mitt på strandpromenaden i Helsingborg. Tro det eller ej. Men jag fick upp så mycket skruvade bilder i huvudet så jag gick faktiskt och småskrattade för mig själv hela vägen tillbaka till hotellet.

Helgen i Helsingborg blev en enda stor kamp mot håravfallet. Jag skulle fara med osanning om jag hävdade något annat. Det var så mycket smärta. Det tog hejdlöst på mina krafter. Jag var helt slut. Samtidigt betydde det så mycket för mig att se min son så stolt och glad över att jag orkade åka med till Helsingborg. Han hade inte vågat hoppas på det. Han sa flera gånger till mig hur mycket det betyder. Han kom alltid fram till mig efter alla matcher och kramade mig. Han visade verkligen sin uppskattning och det gav mig så mycket styrka att kämpa. Mitt mod stärktes också av att så många redan visste om vår situation av de som vi skulle träffa i Helsingborg. Vår sons kompisars föräldrar visste och det kändes skönt. Det kom också att bli ett enormt stöd på plats. Att vara omgiven av så mycket fina människor som alla visade sin omtanke med stor respekt. Vi hade också med oss min syster och hennes familj som ett extra stöd. Dels för vår sons skull men också för mig och min man. Det var nog räddningen. Det var så skönt att ha den närheten till min syster hela tiden. Jag vet att det betydde otroligt mycket för vår son att även de var på plats och stöttade och hejade. Han är stor nog att inse att det var en av anledningarna till att jag kunde åka med.

För varje timma som gick föll mer och mer hår från mitt huvud. Jag hade håret uppsatt men jag kände hur det ville bort från mitt huvud. Alla håruppsättningar kliade. Det blev svårare och svårare att borsta håret. På kvällarna när jag skulle borsta ur en håruppsättning så kom det såklart med massor av hår som hade lossnat inne i en knut. Mitt håravfall blev en successiv process som började med underhåret. Jag slutade aldrig att förundras över hur mycket hår man har. Jag fyllde flera papperskorgar med hår vid varenda kamning. Det började bli en ohållbar situation. Ångesten och ledsamheten började sakteligen gå över i en irritation. Jag var trött på att det kliade. Det var jobbigt att hela sängen var full av hår på morgonen. Jag hade fullt av hår på axlarna som jag desperat försökte att borsta bort.

Sista natten i Helsingborg blev en mardröm. Jag var helt färdig efter fyra dagar hemifrån. Det var varmt på hotellrummet. Ingen glömmer väl hettan sommaren 2018. Överallt allt låg det tussar med hår. Alla möten med min omgivning hade tagit hårt på mina krafter. Det blev omedvetet intensiva dagar med matcher på olika platser, varmt, en ständig oro att möta någon som inte visste o s v. Sista matchdagen stannade jag och min dotter på rummet medan min man hejade vidare på laget. Först kände jag det som ett misslyckande och ett svek mot min son. Men min familj övertygade mig om att det var det bästa och om någon skulle förstå, så var det vår son. Det gjorde han förstås också.

Jag stensov stort sett hela vägen hem från Helsingborg senare den dagen. Helt utmattad. När vi kom hem sa jag till min man att nu orkar jag inte med det här håravfallet mer. Nu vill jag raka av resten. Jag talade om för alla i familjen att nu kommer jag att raka av mig resten av håret. Alla tyckte det kändes ok. Alla var nog förberedda på sitt sätt. Mest förberedd var jag själv. Skulle det visa sig. Jag hade fått ett successivt håravfall. Jag fick ta det i min takt på något vis. Jag hade fått tid att vänja mig vid tanken. Framför allt hade jag klarat helgen i Helsingborg med min son. Det betydde mest av allt.

Jag ler på sista bilden ovan. Den är så talande. Jag kände en sådan lättnad. Äntligen var det över. Nu visste jag. Så här ser jag ut utan hår. All ångest var som bortblåst där och då. Inga mer hårtussar. Inget mer kliande. Ingen mer ångest. Vilken befrielse.

Att tappa håret var ett nödvändigt men grymt steg mot det friska!