Starten av cellgiftsbehandlingen

Den röda vätskan i dropppåsen är gift. Gift mot cancerceller. Cytostatikum. Jag fäster blicken på påsen med den röda vätskan som Sjuksköterskan fäster i en krok på droppstativet. Hon ber mig att upprepa när jag är född. 77 09 02. Hon nickar och släpper på den röda vätskan. Den första droppen letar sig ut i slangen. Den har bara ett mål. Den ska in i min kropp. Dropp. Dropp. Dropp. Den röda vätskan rör sig långsamt i riktning mot min Piccline. Infarten till mitt blodkärl. Jag kan inte släppa den röda vätskan med blicken. Ögonblicket är nästan högtidligt. Det är alldeles tyst i rummet. När den röda vätskan går in i min Piccline har den nått min kropp. Jag tittar på klockan. Den visar exakt 08:59. Ögonen fylls av tårar. Jag tittar upp och ser på min man, min syster och min bror. De sitter alldeles tysta och precis som jag tagna av stunden. Då säger min man med gråten i halsen: ”Idag är första dagen mot det friska…”

Att äntligen få påbörja cellgiftsbehandlingen kändes som en viktig milstolpe. Allt fokus hade varit på den här händelsen sedan Beskedet. En tid som kändes som en evighet inne i Bubblan. Vi var alla nervösa den här dagen. Hur skulle det gå till? Hur skulle det kännas? Hur skulle jag reagera?

Jag minns att jag gick in för starten av cellgiftsbehandlingen ungefär på samma sätt som när jag förbereder mig för ett längre lopp. Ett marathon. Fyra – fem dagar innan starten av cellgiftsbehandlingen så gjorde jag en nogrann plan. Jag lade om min kost. Åt regelbundet. Drack mycket vatten. Tog en Resorb varje morgon dagarna innan. Såg till att komma i säng i tid. Vi hade också fått lära oss om nya hygienrutiner på Onkologen. Dels för att cytostatikum är ett gift och utsöndras, dock i liten mängd, i urin och svett men också för att cellgifterna bryter ner mina vita blodkroppar vilket skulle göra mig mer infektionskänslig den här perioden. Vi delade upp hygienutrymmena i huset mellan oss. Jag fick toaletten längst upp. Jag hade instruktioner om att alltid stänga toalettlocket efter toalettbesök. Spola två gånger. För att vara säker på att cytostatikumet hade spolats ner. Min man och dotter fick toaletten på mittenplanet och min son toaletten intill sitt rum i sutterängplanet. Vi fick införskaffa ytdesinfektion och handsprit till alla toaletter och kök. Instruktionerna löd också att vädra sängkläder dagligen  (speciellt med anledning av värmeböljan under sommaren) och byte av alla sängkläder två gånger per vecka. Åtminstone mina sängkläder. Eftersom vi inte visste hur jag skulle må efter cellgiftsbehandlingen utgick vi nog från det värsta. Att jag skulle ligga och kräkas i ett mörkt rum en hel vecka. Av den anledningen hade vi sett till att fylla kylar och frysar med mat. Huset var storstädat. Vi hade roliga aktiviteter för barnen bokade ett par dagar i samband med starten av cellgiftsnehadlingen. Vi var helt enkelt förberedda på det värsta. Vi vågade inte utgå från något annat.

Tillbaka till Sahlgrenska. Jubileumskliniken. Plan 2. Avdelning 53. Rum 4. Starten på cellgiftsbehandlingen. Innan Sjuksköterskan startade behandlingen så var det en rad olika rutiner att bocka av. Först fick vi såklart ett varmt välkomande och Sjuksköterskan visade oss till ett eget rum. Jag fick berätta om vad som hade drabbat mig. Min cancer. Mitt besked. I min takt. Det blev en känslomässig stund. Mycket tårar. Men faktiskt väldigt skönt att låta kroppen släppa på lite spänningar. För det fanns det gott om den morgonen. Jag var spänd inför starten av cellgiftsbehandlingen.
När tiden kändes rätt så fortsatte Sjuksköterskan med att berätta om vad som skulle hända under de kommande timmarna. Vad hon skulle göra, i vilken ordning och varför. Hon berättade också vilka kända biverkningar som följer av cellgifter. Allt var väl förberett och hon tog det i vår takt. Ja vår. Hon var noga med att inkludera och lyssna på alla som var i rummet. Min man. Min syster. Min bror. Jag kommer ihåg att jag kände mig så stolt över min familj i rummet. För mig betydde det så mycket att just de var med mig den dagen. Jag tittade på dem, var för si,g och konstaterade att jag hade valt ett riktigt dream team. Min man är min trygghet. Min syster är mitt lugn. Min bror är min humor. Alla delar lika viktiga för mig och för ett lyckat resultat.
Eftersom min Piccline hade satts in dagen innan så behövde Sjuksköterskan inte göra ett förbandsbyte vilket annars är det första på listan. Istället började hon med att göra en s k utredning av mitt normala illamående för att kunna fastställa rätt biverkningsmediciner. Det är mediciner man ordineras dels förebyggande, d v s som ges innan cellgifter, men också medciner man får äta efter behandling för att förhindra illamående. Med hälp av ett batteri av frågor kom vi snabbt fram till att jag inte är så illamående av mig utan bör starta i den s k grupp 1.
Sjuksköterskan draperade sig för att starta cellgiftsbehandlingen. Det är trots allt ett gift. Hon hängde upp tre olika påsar på droppstativet. För varje påse bad hon mig upprepa när jag är född. Hon sammankopplade alla påsar med diverse slangar och droppstopp. I våra novisa ögon en hel vetenskap för att få det korrekt sammankopplat. Men Sjuksköterskan var rutinerad så det gick snabbt och lätt. Innan hon släppte på cellgifterna så spolade hon igenom systemet med en påse koksalt och jag fick en injektion i min Piccline med kortison för att förebygga illamåendet. När hon därefter startade cellgifterna satt hon kvar i rummet tillsamman med oss för att bevaka men också för att finnas närvarande för att ge mig trygghet.
När den röda vätskan gick in min kropp så kommer jag ihåg att det kändes. Det gjorde inte ont. Jag blev inte illamående. Jag fick inga reaktioner. Men det kändes att något gick in i min kropp. Kanske fyskisk. Kanske psykologiskt. Jag kan inte förklara det. Den första av tre påsar tog knappt 20 minuter och därefter följde ytterligare två påsar av cellgifter. Totalt tog det 1 timma och 30 minuter att få cellgifter den första gången. Efter att jag fått behandlingen så spolades Picclinen rent och lades om. Jag fick också med mig en påse gott och blandat med diverse biverkningsmedciner som jag skulle ta efter frukost dag 2, dag 3, dag 4 efter cellgiftsbehandlingen. Som att inte det var nog så behövde jag också ta sprutor för att boosta mitt immunförsvar, öka de vita blodkropparna i blodet, 8 st med start dag 4 efter cellgiftsbehandlingen.
Jag ogillar sprutor och sticka mig själv var helt uteslutet. Tur att man har en utbildad syrra i familjen. Med tre cellgiftsbehandlingar med cytostatatikum EC så skulle det trots allt innebära totalt 24 sprutor.
Jag vill ta tillfället att tacka min syster för att hon gjorde detta för mig. Varje kväll kom hon till mig för att ge mig en spruta. Vi kom att kalla det för våra ”sprut-dater”. Faktum var att sprut-daterna kom att bli så mycket mer för mig. Vi sågs förvisso nästan hela tiden. Men sprutorna blev vår grej på något vis. Vår stund att hinna stämma av läget. Om mig. Om henne. Om våra familjer. Under den här tiden var vi fortfarande långt inne i Bubblan. Oron och rädslan låg så ytligt. Idag kan jag titta tillbaka på den tiden och verkligen sakna den. Inte sprutorna. Men egentiden med min syster.

Känslan när allt var klart den dagen. När jag var klar med min första cellgiftsbehandling är nästan obeskrivlig. Allt hade gått så bra. Jag kände mig redan som en vinnare! Jag fick ett lyckorus genom kroppen! Jag kände mig okrossbar! Det här kommer jag att klara!

Efteråt åkte vi ut till Restaurang Jungman Jansson för att fira. Alla spänningar hade släppt. Allt hade gått så bra. Nu visste jag hur det går till att få cellgifter. Min kropp klarade att ta hand om cellgifterna utan någon reaktion. Jag var äntligen igång med min behandling. Först dagen mot det friska! Det var värt att fira. Dream teamet hade levererat en klar seger.

Jag fick fortsätta att må väldigt bra även tiden efter cellgifterna. Lyckligtvis uteblev alla tänkbara biverkningar. Jag har varit väldigt förskonad från både illamående och värre tröttheter likt den s k fatiguen. Alla ni som har läst min blogg från start vet att jag tog Beskedet väldigt hårt, av flera skäl, men en av dem var att jag inte skulle kunna genomföra den planerade Ironman tävlingen i september som planerat. Nu med facit i hand så vet jag att varenda minut i löpspåret, på cykeln, i bassängen, på gymmet, på tennisbanan har varit till min största hjälp i den här nya utmaningen. Jag är helt övertygad om att min goda fysik har varit den främsta anledningen till att jag har klarat mig från alla biverkningar. Min kropp är starkare än cancercellerna.