Vem är du?

Jag öppnar kylskåpsdörren och tar ut äggkartongen. Öppnar locket. Nej. Det finns bara ett ägg. Vad ska jag göra nu? Jag får panik. Jag har lovat barnen att steka pannkakor.

I normala fall hade den här situationen gått obemärkt förbi. Jag hade inte ens sätt problemet. Jag hade kilat över till grannen eller kört till affären. Eller bara förklarat för mina barn att vi får hitta på något annat till mellis.
Men situationen är inte normal när detta inträffar. Jag har precis tappat mitt hår. Jag har precis tappat en del av mig. Jag har precis tappat en del av mitt självförtroende. I stunden är det för mig helt otänkbart att röra mig utanför mitt hem. Min trygghet. Min Bubbla. Jag är fånge i mitt eget hem.

Tiden efter att jag hade tappat mitt hår isolerade jag mig. I min Bubbla. Jag behövde tid för mig själv. Jag behövde lära känna den nya spegelbilden. I min takt. Jag kände först inte igen personen i spegeln. Vem är du? Det enda jag såg i spegeln var cancer.

Peruken. Den kändes aldrig riktigt bra. Även om jag hade valt ut den med omsorg. En peruk gjord av riktigt hår. Svindyr. Det spelade ingen roll. Efter Beskedet såg jag bara mig själv i peruk. Inget annat var tänkbart. Absolut inte huvudbonad. Det var som att skrika ut ”JAG HAR CANCER”. Nej. Helt otänkbart. Då. Att visa mig utan peruk eller huvubonad. Det fanns inte ens i mina tankar. Jag beställde som bekant en peruk som var väldigt likt mitt gamla svall. Likadan längd. Likadan blonda nyans. Likadan hårkvalitet. Fantastiskt vilka resurser det finns idag ändå. Men inget av det hjälpte min process när det väl kom till den tidpunkten att börja använda peruken. Den var inte jag. Den var någon annan. I början kändes den dessutom svår att styla. Tvätta håret tog ett dygn inklusive torktiden (tänk den verkligheten en arbetsdag…). Varm att bära. Obekväm. Den kändes tillgjord. Efter en tid insåg jag att inget av ovan hade med själva perukens utformning att göra. Inte heller att det var 1000 grader varmt ute. Nej. Felet låg inte i peruken. Utan vad den symboliserade. För mig. Det kändes som att med peruken försökte jag dölja min sjukdom. Att jag har cancer. Inombord kändes det fel. Varför ska jag dölja att jag har cancer? Jag känner mig inte cancersjuk utan frisk med cancer. Jag ska inte dölja min sjukdom. Jag ska inte dölja min situation. Jag ska istället visa omvärlden att det går att vara fab med cancer! Det tog sin tid att komma dit men tillslut. Fortfarande idag, flera månader senare, så använder jag peruken väldigt lite. Jag kan räkna tillfällena på min fingrar. Jag använder den när längtan efter att få styla en frisyr blir för stor. I början tyckte min dotter att det var väldigt jobbigt med mitt håravfall. Hon var rädd för hur kompisarna skulle reagera. Hon kunde be mig att ta på min peruk om någon kompis skulle komma hem till oss. En kompis som inte visste. Hon har tvingats lära sig mycket om cancer för att vara 8 år. Kunskap som få har eller faktiskt förstår i hennes ålder. Speciellt om man inte har någon relation till sjukdomen sedan tidigare. Det gav henne en extra utmaning den här tiden. Idag är hon trygg i mitt håravfall.

Huvudbonaden. Denna lilla bomullsprodukt. Den har gått från rejäl ångest till det mest bekväma alternativet. Den är lätt att använda. Finns i jordens alla färger och mönster. Den är trendig. Javisst. Huvudbonader är supertrendigt. Fab With Cancer. En sak som jag inte visste innan jag tappade håret är hur lätt man fryser om huvudet. Jag har svårt att gå ens hemma utan en huvudbonad. Jag fryser väldigt lätt om huvudet. Jag kan till och med vakna mitt i natten av att jag fryser om huvudet. Så numera har jag en huvudbonad för alla tillfällen. Hade det inte varit för kylan så hade jag nog valt att inte bära huvudbonad oftare. Jag känner mig bekväm i huvudbonad men inte fin. Så är det ärligt talat. Men jag väljer att acceptera det nu. Det får vara så en tid framöver. Tills jag är frisk. Tills jag är klar med cellgifter. Tills mitt riktiga hår börjar växa ut igen. För det gör det tillslut. Jag känner mig dock väldigt trygg i huvudbonad. Jag har inga problem att bära huvudbonad bland folk. Men jag märker att huvudbonaden väcker uppmärksamhet. När jag bär en huvudbonad så får jag acceptera att folk stirrar. Det är ingen tvekan om att den symboliserar att man är sjuk. Men idag så ger det mig faktiskt bara mer mod och styrka. Som till exempel när vi åt brunch på Ritz i helgen. Det var flertalet som tittade upp från sin konversation när jag gick förbi. Oavsett vad de tänkte så tänkte jag: ”Här går jag på Ritz och mår toppen. Nu ska jag hämta brownie och kaffe. Snart ska jag få skratta ihjäl mig åt Pernilla Wahlgren. Tillsammans med goa vännerna. Får jag ha det så här bra?”.

Utan hår. Det är min favorit. Hemma. Men långt ifrån överallt. Inte i alla lägen. Jag är inte bekväm att visa mig utan hår i alla situationer. Ännu. Jag trodde ALDRIG att jag skulle skriva detta. Men jag känner mig finast utan hår. Utan peruk. Utan huvudbonad. Jag har börjat tycka om den spegelbilden. Det jag ser. Det är mest jag. Utan massa tillbehör. Den bilden är mest äkta på något vis. Jag gillar mitt mjuka huvud. Jag gillar vad det symboliserar. För mig. Vad mycket jag har övervunnit för att komma dit. Styrkan. Modet. Jag gillar också att utan hår så passar jag i fler färger och stilar. Det är som att man är neutral utan hår. Jag kan bestämma själv. Håret är inte där och sätter några begränsningar. Å andra sidan så brottas jag fortfarande med att jag känner mig mindre kvninlig utan hår. Ibland tycker jag att uttrycket blir för hårt utan håret och det stämmer inte med min personlighet.

IMG_1181[1]

Jag har en bit kvar med självförtroendet, med eller utan hår.
Kanske blir jag aldrig helt överens med spegelbilden.
Men tillräckligt för att jag ska känna mig Fab With Cancer.

 

 

 

 

 

———————————-

En del av mig hamnade i papperskorgen

Att tappa mitt hår har varit den enskilt största ångesten sedan cancerbeskedet.
Mitt hår.
En del av mig.
En del av min personlighet.
En del av mitt uttryck.
En del av mig som hamnde i papperskorgen

Jag älskade mitt långa hår. Det hade tagit mig flera år att spara ut det till den längden. Mitt hår var en stor del av mitt utseende. Av mig. Av min personlighet. Mer än vad jag kanske visste om. Jag kände mig fin i mitt hår. Jag gillade att skapa olika uttryck av mig själv med hälp av mitt hår. Föreställningar som förstärks under omständigheter man inte styr över själv. Jag valde inte denna förändring. Jag valde inte att klippa av mig håret. Min sjukdom gav mig det ödet.

Efter att jag hade fått beskedet att en av biverkningarna av cellgifter är att man tappar håret blev jag nästan manisk med mitt hår. Pillade med det hela tiden. Pratade nästan konstant om håravfallet. Tanken på håravfallet orsakade de flesta av mina känslostormar. Jag bad min man att ta bilder hela tiden. Uppsatt. Utsläppt. Blött. Nyfönat. Stylat. Var och varannan bild var på mitt hår under den här perioden. Det var som att jag kände att jag måste ta vara på varenda minut med hår.  Jag insåg också att när jag tappar mitt hår så kommer jag att se cancersjuk ut. Det kommer att väcka reaktioner. Då kan jag inte skydda mig längre.

När jag blickar tillbaka på den här tiden inser jag också att en av anledningarna till ångesten var att jag inte hade någon kontroll över håravfallet. Jag levde i ovisshet. Ovisshet om på vilket sätt det skulle ske? Hur det skulle kännas? Hur jag skulle må psykiskt? Hur skulle jag se ut utan hår? Det var så många un-knowns på en och samma gång. Jag började Googla på håravfall. Jag pratade med min peruk frisör. Med personalen på Onkologen. De berättade att det vanligaste förfaranadet är att man börjar tappa håret någonstans i slutet mot första cellgiftsbehandlingen eller i början på behandling 2. D v s snabbt räknat ca 3-4 veckor efter första cellgiftsbehandlingen. Om den teorin stämde skulle det innebära första helgen i augusti för min del. De berättade också att många cancerpatienter upplever att håravfallet startar med en kraftig huvudvärk och det börjar klia i hårbotten. Hur man sedan tappar håret kan vara väldigt olika från person till person. En del tappar håret i sjok och andra tappar det successivt genom att det tunnas ut. Andra upplever att ovissheten blir för tung och rakar av sig sitt hår direkt. Men där var inte jag. Jag behövde ta det i min takt. Jag ville inte påskynda processen utan ta det som det kommer. Det var så mycket annat under den här perioden som var nytt och innebar någon sorts förändring så jag orkade inte ta en sak till, och kanske var en del av mig i förnekelse…

En morgon när vi sitter ute på altanen och äter frukost så inleder jag ett resonemang om att eftersom jag får må så bra trots cellgifter, inga biverkningar, så kanske jag inte kommer att tappa håret, eller? Lite naivt så här i efterhand kanske. Mer ett tecken på hur desperat jag famlade efter nödutgångar från den här delen av cancervården. Tänk om min kropp även är så stark att den står emot håravfallet? Jag sken upp. För en stund. Det skulle visa sig bli en kortvarig lycka.

Samma vecka som vi har planerat att åka ner till Helsingborg för att titta på vår sons fotbollslag i Eskilscupen så vaknar jag med en kraftig huvudvärk på tisdag morgon. Det väcker mycket känslor. Jag förstår att nu är det på gång. Detta är första steget. Ångesten gjorde sig påmind i form av oro och många tårar. Men samtidigt kände jag ett visst lugn konstigt nog. Nu fanns det ingen återvändo. Åtminstone skulle den ständiga oron över hur jag ska tappa mitt hår vara till sin ända. Huvudvärken gick lätt att linda med vanlig Alvedon så den var inget bekymmer. Precis som någon hade beskrivit tidigare för mig övergick huvudvärken till klåda. Det började klia i hårbotten. Jag vågade knappt borsta håret. Jag ville inte att håret skulle falla av innan Helsingborg. Jag ville kunna gömma mig bakom mitt hår. Jag ville kunna dölja min sjukdom åtminstone den helgen. När vi skulle åka till Helsingborg så satte jag upp mitt hår i en stor knut på huvudet. Jag kommer ihåg att jag till och med sprayade knuten så att den inte skulle trilla av. Vi åkte till Helsingborg en torsdag och på fredag morgon skulle jag ut och springa. Det är så vackert i Helsingborg och jag ville inte gå miste om den upplevelsen. Att springa i en stad men ändå utmed vattnet innan den har vaknat. Det är magiskt. Det bästa jag vet. Jag hann inte mer än några kilometer på den rundan innan det började kännas som att min hårknut höll på att trilla av. Jag fick panik. Tog i mitt hår. Kände om den satt fast verkligen. Jag vågade inte springa vidare. Resten av rundan promenerade jag i lugnt tempo. Allt för att håret inte skulle trilla av mitt på strandpromenaden i Helsingborg. Tro det eller ej. Men jag fick upp så mycket skruvade bilder i huvudet så jag gick faktiskt och småskrattade för mig själv hela vägen tillbaka till hotellet.

Helgen i Helsingborg blev en enda stor kamp mot håravfallet. Jag skulle fara med osanning om jag hävdade något annat. Det var så mycket smärta. Det tog hejdlöst på mina krafter. Jag var helt slut. Samtidigt betydde det så mycket för mig att se min son så stolt och glad över att jag orkade åka med till Helsingborg. Han hade inte vågat hoppas på det. Han sa flera gånger till mig hur mycket det betyder. Han kom alltid fram till mig efter alla matcher och kramade mig. Han visade verkligen sin uppskattning och det gav mig så mycket styrka att kämpa. Mitt mod stärktes också av att så många redan visste om vår situation av de som vi skulle träffa i Helsingborg. Vår sons kompisars föräldrar visste och det kändes skönt. Det kom också att bli ett enormt stöd på plats. Att vara omgiven av så mycket fina människor som alla visade sin omtanke med stor respekt. Vi hade också med oss min syster och hennes familj som ett extra stöd. Dels för vår sons skull men också för mig och min man. Det var nog räddningen. Det var så skönt att ha den närheten till min syster hela tiden. Jag vet att det betydde otroligt mycket för vår son att även de var på plats och stöttade och hejade. Han är stor nog att inse att det var en av anledningarna till att jag kunde åka med.

För varje timma som gick föll mer och mer hår från mitt huvud. Jag hade håret uppsatt men jag kände hur det ville bort från mitt huvud. Alla håruppsättningar kliade. Det blev svårare och svårare att borsta håret. På kvällarna när jag skulle borsta ur en håruppsättning så kom det såklart med massor av hår som hade lossnat inne i en knut. Mitt håravfall blev en successiv process som började med underhåret. Jag slutade aldrig att förundras över hur mycket hår man har. Jag fyllde flera papperskorgar med hår vid varenda kamning. Det började bli en ohållbar situation. Ångesten och ledsamheten började sakteligen gå över i en irritation. Jag var trött på att det kliade. Det var jobbigt att hela sängen var full av hår på morgonen. Jag hade fullt av hår på axlarna som jag desperat försökte att borsta bort.

Sista natten i Helsingborg blev en mardröm. Jag var helt färdig efter fyra dagar hemifrån. Det var varmt på hotellrummet. Ingen glömmer väl hettan sommaren 2018. Överallt allt låg det tussar med hår. Alla möten med min omgivning hade tagit hårt på mina krafter. Det blev omedvetet intensiva dagar med matcher på olika platser, varmt, en ständig oro att möta någon som inte visste o s v. Sista matchdagen stannade jag och min dotter på rummet medan min man hejade vidare på laget. Först kände jag det som ett misslyckande och ett svek mot min son. Men min familj övertygade mig om att det var det bästa och om någon skulle förstå, så var det vår son. Det gjorde han förstås också.

Jag stensov stort sett hela vägen hem från Helsingborg senare den dagen. Helt utmattad. När vi kom hem sa jag till min man att nu orkar jag inte med det här håravfallet mer. Nu vill jag raka av resten. Jag talade om för alla i familjen att nu kommer jag att raka av mig resten av håret. Alla tyckte det kändes ok. Alla var nog förberedda på sitt sätt. Mest förberedd var jag själv. Skulle det visa sig. Jag hade fått ett successivt håravfall. Jag fick ta det i min takt på något vis. Jag hade fått tid att vänja mig vid tanken. Framför allt hade jag klarat helgen i Helsingborg med min son. Det betydde mest av allt.

Jag ler på sista bilden ovan. Den är så talande. Jag kände en sådan lättnad. Äntligen var det över. Nu visste jag. Så här ser jag ut utan hår. All ångest var som bortblåst där och då. Inga mer hårtussar. Inget mer kliande. Ingen mer ångest. Vilken befrielse.

Att tappa håret var ett nödvändigt men grymt steg mot det friska!

cropped-hope-of-life_loggo

 

Starten av cellgiftsbehandlingen

Den röda vätskan i dropppåsen är gift. Gift mot cancerceller. Cytostatikum. Jag fäster blicken på påsen med den röda vätskan som Sjuksköterskan fäster i en krok på droppstativet. Hon ber mig att upprepa när jag är född. 77 09 02. Hon nickar och släpper på den röda vätskan. Den första droppen letar sig ut i slangen. Den har bara ett mål. Den ska in i min kropp. Dropp. Dropp. Dropp. Den röda vätskan rör sig långsamt i riktning mot min Piccline. Infarten till mitt blodkärl. Jag kan inte släppa den röda vätskan med blicken. Ögonblicket är nästan högtidligt. Det är alldeles tyst i rummet. När den röda vätskan går in i min Piccline har den nått min kropp. Jag tittar på klockan. Den visar exakt 08:59. Ögonen fylls av tårar. Jag tittar upp och ser på min man, min syster och min bror. De sitter alldeles tysta och precis som jag tagna av stunden. Då säger min man med gråten i halsen: ”Idag är första dagen mot det friska…”

Att äntligen få påbörja cellgiftsbehandlingen kändes som en viktig milstolpe. Allt fokus hade varit på den här händelsen sedan Beskedet. En tid som kändes som en evighet inne i Bubblan. Vi var alla nervösa den här dagen. Hur skulle det gå till? Hur skulle det kännas? Hur skulle jag reagera?

Jag minns att jag gick in för starten av cellgiftsbehandlingen ungefär på samma sätt som när jag förbereder mig för ett längre lopp. Ett marathon. Fyra – fem dagar innan starten av cellgiftsbehandlingen så gjorde jag en nogrann plan. Jag lade om min kost. Åt regelbundet. Drack mycket vatten. Tog en Resorb varje morgon dagarna innan. Såg till att komma i säng i tid. Vi hade också fått lära oss om nya hygienrutiner på Onkologen. Dels för att cytostatikum är ett gift och utsöndras, dock i liten mängd, i urin och svett men också för att cellgifterna bryter ner mina vita blodkroppar vilket skulle göra mig mer infektionskänslig den här perioden. Vi delade upp hygienutrymmena i huset mellan oss. Jag fick toaletten längst upp. Jag hade instruktioner om att alltid stänga toalettlocket efter toalettbesök. Spola två gånger. För att vara säker på att cytostatikumet hade spolats ner. Min man och dotter fick toaletten på mittenplanet och min son toaletten intill sitt rum i sutterängplanet. Vi fick införskaffa ytdesinfektion och handsprit till alla toaletter och kök. Instruktionerna löd också att vädra sängkläder dagligen  (speciellt med anledning av värmeböljan under sommaren) och byte av alla sängkläder två gånger per vecka. Åtminstone mina sängkläder. Eftersom vi inte visste hur jag skulle må efter cellgiftsbehandlingen utgick vi nog från det värsta. Att jag skulle ligga och kräkas i ett mörkt rum en hel vecka. Av den anledningen hade vi sett till att fylla kylar och frysar med mat. Huset var storstädat. Vi hade roliga aktiviteter för barnen bokade ett par dagar i samband med starten av cellgiftsnehadlingen. Vi var helt enkelt förberedda på det värsta. Vi vågade inte utgå från något annat.

Tillbaka till Sahlgrenska. Jubileumskliniken. Plan 2. Avdelning 53. Rum 4. Starten på cellgiftsbehandlingen. Innan Sjuksköterskan startade behandlingen så var det en rad olika rutiner att bocka av. Först fick vi såklart ett varmt välkomande och Sjuksköterskan visade oss till ett eget rum. Jag fick berätta om vad som hade drabbat mig. Min cancer. Mitt besked. I min takt. Det blev en känslomässig stund. Mycket tårar. Men faktiskt väldigt skönt att låta kroppen släppa på lite spänningar. För det fanns det gott om den morgonen. Jag var spänd inför starten av cellgiftsbehandlingen.
När tiden kändes rätt så fortsatte Sjuksköterskan med att berätta om vad som skulle hända under de kommande timmarna. Vad hon skulle göra, i vilken ordning och varför. Hon berättade också vilka kända biverkningar som följer av cellgifter. Allt var väl förberett och hon tog det i vår takt. Ja vår. Hon var noga med att inkludera och lyssna på alla som var i rummet. Min man. Min syster. Min bror. Jag kommer ihåg att jag kände mig så stolt över min familj i rummet. För mig betydde det så mycket att just de var med mig den dagen. Jag tittade på dem, var för si,g och konstaterade att jag hade valt ett riktigt dream team. Min man är min trygghet. Min syster är mitt lugn. Min bror är min humor. Alla delar lika viktiga för mig och för ett lyckat resultat.
Eftersom min Piccline hade satts in dagen innan så behövde Sjuksköterskan inte göra ett förbandsbyte vilket annars är det första på listan. Istället började hon med att göra en s k utredning av mitt normala illamående för att kunna fastställa rätt biverkningsmediciner. Det är mediciner man ordineras dels förebyggande, d v s som ges innan cellgifter, men också medciner man får äta efter behandling för att förhindra illamående. Med hälp av ett batteri av frågor kom vi snabbt fram till att jag inte är så illamående av mig utan bör starta i den s k grupp 1.
Sjuksköterskan draperade sig för att starta cellgiftsbehandlingen. Det är trots allt ett gift. Hon hängde upp tre olika påsar på droppstativet. För varje påse bad hon mig upprepa när jag är född. Hon sammankopplade alla påsar med diverse slangar och droppstopp. I våra novisa ögon en hel vetenskap för att få det korrekt sammankopplat. Men Sjuksköterskan var rutinerad så det gick snabbt och lätt. Innan hon släppte på cellgifterna så spolade hon igenom systemet med en påse koksalt och jag fick en injektion i min Piccline med kortison för att förebygga illamåendet. När hon därefter startade cellgifterna satt hon kvar i rummet tillsamman med oss för att bevaka men också för att finnas närvarande för att ge mig trygghet.
När den röda vätskan gick in min kropp så kommer jag ihåg att det kändes. Det gjorde inte ont. Jag blev inte illamående. Jag fick inga reaktioner. Men det kändes att något gick in i min kropp. Kanske fyskisk. Kanske psykologiskt. Jag kan inte förklara det. Den första av tre påsar tog knappt 20 minuter och därefter följde ytterligare två påsar av cellgifter. Totalt tog det 1 timma och 30 minuter att få cellgifter den första gången. Efter att jag fått behandlingen så spolades Picclinen rent och lades om. Jag fick också med mig en påse gott och blandat med diverse biverkningsmedciner som jag skulle ta efter frukost dag 2, dag 3, dag 4 efter cellgiftsbehandlingen. Som att inte det var nog så behövde jag också ta sprutor för att boosta mitt immunförsvar, öka de vita blodkropparna i blodet, 8 st med start dag 4 efter cellgiftsbehandlingen.
Jag ogillar sprutor och sticka mig själv var helt uteslutet. Tur att man har en utbildad syrra i familjen. Med tre cellgiftsbehandlingar med cytostatatikum EC så skulle det trots allt innebära totalt 24 sprutor.
Jag vill ta tillfället att tacka min syster för att hon gjorde detta för mig. Varje kväll kom hon till mig för att ge mig en spruta. Vi kom att kalla det för våra ”sprut-dater”. Faktum var att sprut-daterna kom att bli så mycket mer för mig. Vi sågs förvisso nästan hela tiden. Men sprutorna blev vår grej på något vis. Vår stund att hinna stämma av läget. Om mig. Om henne. Om våra familjer. Under den här tiden var vi fortfarande långt inne i Bubblan. Oron och rädslan låg så ytligt. Idag kan jag titta tillbaka på den tiden och verkligen sakna den. Inte sprutorna. Men egentiden med min syster.

Känslan när allt var klart den dagen. När jag var klar med min första cellgiftsbehandling är nästan obeskrivlig. Allt hade gått så bra. Jag kände mig redan som en vinnare! Jag fick ett lyckorus genom kroppen! Jag kände mig okrossbar! Det här kommer jag att klara!

IMG_1532[1]
Efteråt åkte vi ut till Restaurang Jungman Jansson för att fira. Alla spänningar hade släppt. Allt hade gått så bra. Nu visste jag hur det går till att få cellgifter. Min kropp klarade att ta hand om cellgifterna utan någon reaktion. Jag var äntligen igång med min behandling. Först dagen mot det friska! Det var värt att fira. Dream teamet hade levererat en klar seger.

IMG_1533[1]

Jag fick fortsätta att må väldigt bra även tiden efter cellgifterna. Lyckligtvis uteblev alla tänkbara biverkningar. Jag har varit väldigt förskonad från både illamående och värre tröttheter likt den s k fatiguen. Alla ni som har läst min blogg från start vet att jag tog Beskedet väldigt hårt, av flera skäl, men en av dem var att jag inte skulle kunna genomföra den planerade Ironman tävlingen i september som planerat. Nu med facit i hand så vet jag att varenda minut i löpspåret, på cykeln, i bassängen, på gymmet, på tennisbanan har varit till min största hjälp i den här nya utmaningen. Jag är helt övertygad om att min goda fysik har varit den främsta anledningen till att jag har klarat mig från alla biverkningar. Min kropp är starkare än cancercellerna.

 

ROSA TACK

Från hela mitt hjärta…

Stort tack för att ni tar er tid att läsa min blogg, reflektera, ge mig återkoppling och sprida budskapet vidare. Ni är ALLA fantastiska – gamla som nya vänner. Ni ger mig så mycket pepp, kärlek och glädje. Fortsätt gärna att dela era reaktioner, erfarenheter och tankar. Jag blir så glad. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat drömma om att bloggen skulle få ett sådant genomslag. Men det visar att det finns ett behov och en av mina drivkrafter bakom bloggen är att kunna göra skillnad, inte bara för mig själv, utan även för andra. Det känns otroligt bra i hjärtat. Alla ”stilar” är lika glada:)

Jag får många frågor hur man följer min blogg! Det är väldigt enkelt.

  • Registera din e-mail adress längst ner på sidan
  • Därefter får du ett pling i inboxen varenda gång bloggen uppdateras
  • Lätt som en plätt…

OKTOBER ÄR EN VIKTIG MÅNAD

Som ni säkert har sett på Facebook och Instagram så kör jag en Rosa kampanj i oktober i samarbete med Cancerfonden och Rosa Bandet ”Fab With Cancer” via Cancerfondens hemsida www.cancerfonden.se

Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj genomförs under oktober varje år med syfte att finansiera cancerforskning, sprida kunskap och bedriva påverkansarbete.

#Tillsammansmotcancer

Varje år får drygt 60 000 personer i Sverige ett cancerbesked. Av dessa får närmare 8 000 diagnosen bröstcancer. Drygt 20 kvinnor insjuknar varje dag. Chansen att bli botad från bröstcancer har ökat de senaste årtioendena. Det beror främst på att allt fler fall upptäcks tidigt och att behandlingsmetoderna har blivit bättre.

”Fylliga, hängiga eller små,
Alla har vi två,
Tillsammans kan vi Swisha en sedel,
för att ge forskningen mera medel,
En hundring per patte,
Så bjuder FabWithcancer på latte”

Stöd min Rosa kampanj idag. Tillsammans kan vi göra skillnad. Din gåva räddar liv!

http://www.fabwithcancer.com
IMG_E1448[1]