Förberedelserna

”Life isn’t about waiting for the storm to pass.
It’s about learning to dance in the rain”

cropped-cropped-hope-of-life_loggo.png

Efter Beskedet, och längst inne i Bubblan, så behöver jag resa mig upp. Varje dag.
Redan vid första Läkarbesöket får jag min Vårdplan förklarad för mig och första målet är att starta cellgiftsbehandlingen. Jag får beskedet om min bröstcancer den 4 juli och enligt Vårdplanen är starten av cellgiftsbehandlingen planerad till den 17 juli. Vad jag inte riktigt greppade vid Beskedet (inte så konstigt med anledning av chocken förstås) är hur mycket som skulle krävas i form av förberedelser innan man kan starta en cellgiftsbehandling. Jag bör tillägga Min behandling. Varje cancertumörer bedöms med hänsyn till en rad olika faktorer; storlek, spridning, hormonkänslighet, hastighet på celldelning mm., och det vägs sedan samman till en rekommendation till Vårdplan. Ibland är det kanske tur att man inte förstår allt. Blogginlägget Förberedelserna är en sammanfattning av de större händelserna under 13 dagar av mitt liv i juli. Det var bara att hoppa på tåget och åka med.

Jag har en trippelnegativ bröstcancer, och ärftlig nu konstaterad, så min Vårdplan innebär i stora drag följande:

  • Cellgiftsbehandling EC – ett cytostatikum (cellhämmande läkemedel) som ges var tredje vecka i tre omgångar följt av biverkningsmediciner och 8 sprutor per behandling för att boosta immunförsvaret (17/7, 7/8, 28/8)
  • Cellgiftsbehandling Paclitaxel + Carboplatin – två cytostatikum som ges varje respektive var tredje vecka under 12 veckors tid samt förebyggande mediciner och biverkningsmediciner (start den 18/9)
  • Operation (tbd)
  • Strålning (start 2-4 v efter OP, varje dag i 15dgr)

Om allt går enligt Vårdplanen så bör jag vara klar med cancervården i slutet av februari 2019. Jag är dock väl införstådd med att detta är en plan. Det kan inträffa saker under resans gång som gör att planen måste justeras. Det är inget som jag lägger energi på i nuläget, utan det får vi ta om och när det inträffar.

Tisdagen den 10 juli

Eftersom min Vårdplan innebär att man behandlar med cellgifter först och opererar som steg två vill man ha kontroll över hur tumören påverkas under cellgiftsbehandlingen. För att få ett exakt mått och placering av tumören innan starten av cellgifter, ett nuläge, så var första steget i Förberdelserna att göra en s k clipsmarkering. Det innebär ett besök till Mammografienheten på Sahlgrenska. Först togs nya mammografibilder. Läkaren granskade bilderna och med hjälp av ett ultraljud markerades tumören med två clips i huden med vad som kan liknas vid en blanding av spruta och pistol. Det såg värre ut än det var. Eller. Hur kunde jag glömma. Först fick jag rejält med lokalbedövning. Den gjorde faktiskt skitont. Svider rejält. Vid min sida hade jag en underbar Sjuksköterska (synd att jag inte har memorerat hennes namn…) som klappade mig lugnt på armen och sa i mjuk ton att jag var väldigt lik Isabella Löwengrip. Vem blir inte distraherad av en sådan jämförelse. Haha! Det är jag verkligen inte. Antagligen tyckte hon inte det heller utan hade lärt sig ett bra knep för att lugna sina patienter och få tankarna på flykt. Hon lyckades iallafall. Den timman.

Onsdagen den 11 juli

Jag minns att onsdagen var en lång dag på Sahlgrenska. Jag åkte ner tillsammans med mamma och pappa. Vi hade fyra besök inbokade; inskrivningsbesök på Kirurgi, klinisk fysiologi, tid för att prova peruker och möte med narkosteamet på operation. Jag minns såväl hur varje moment kändes så mycket. Vi hade knappt fattat att jag har cancer och där stod vi på Sahlgrenska och försökte förstå vad ”klinisk fysiologi” är för något? Allt gick så fort och det var så mycket nytt att ta in varje dag. Utöver sorgen.

Nästa steg i Förberedelserna var att utreda om bröstcancern hade hunnit sprida sig till lymfkörtlarna i armhålan. Det första spridningssteget vid min typ av bröstcancer. För att undersöka det opererar man bort den första körteln s k portvaktkörteln (sentinel node) och vid behov fler körtlar. För att Kirurgen ska veta vilken av alla körtlar som är portvakten under operation så får man en spruta dagen innan operation med ett radioaktivt ämne. En s k isotopinjektion. Det görs på klinisk fysiologimottagning. Jag har inte mycket minnen från det besöket mer än att jag tyckte mottagningen kändes som en sluten psykisk avdelning. Eller som jag föreställer mig en sluten psykiskt avdelning. Grå. Steril. Tyst. Jo, en sak till. Nu när jag tänker efter. Det var två Sjuksköterskor som tog emot mig. Den ena var elev och var med i studiesyfte. Helt ok för mig. Det jag dock reagerade på var att den ordinarie Sjuksköterskan framstod så osäker. Lite fumlig. Väldigt darrig på handen när hon skulle sticka mig. Jag gillar inte att bli stucken vilket inte var till hennes fördel. Hoppas att den eleven fick skugga någon / några fler syrror under sin praktik.

Att prova peruker var faktiskt lite roligt. Det kändes fortfarande så overkligt att jag skulle tappa mitt hår. Då. Jag hade fått ett tips att besök frisören och prova ut en peruk medan jag har mitt hår kvar. Då skulle frisören kunna analysera nyanser och kvalitet och beställa en peruk som mostvarar det. Jag fick prova en mängd olika peruker. Både syntetperuker och peruker gjorda av riktigt hår. Olika nyanser och hårtjocklekar. Till slut valde vi en peruk gjord av riktigt hår, samma längd och i en kall blond ton. Vi pratade en hel del om hur det är att tappa håret. Den här frisören på Sahlgrenska har en stor andel cancerpatienter så hon träffar väldigt många med håravfall varje vecka. Frisören berättade om de vanligaste sätten av håravfall och att det är bra att investera i en huvudbonad. Det är vanligt att man fryser om huvudet. Min direkta reaktion ALDRIG. Jag såg bara cancervålnaderna på Jubileumskliniken framför mig. Jag var inte där helt enkelt. Jag var fortfarande i en förnekelse. Jag var inne i Bubblan.

Torsdagen den 12 juli

Dagen för operation av lymfkörtlarna. Vi åkte i god tid från Ljungskile och var på Sahlgrenska redan kl 07:30. Vi hade tid kl 08:00 på Kirurgimottagningen. Jag var väldigt lugn hela morgonen. Jag har blivit opererad förut så jag kände mig trygg i de olika stegen i att förberedas för en operation, narkos och tiden efteråt med uppvak o s v. Vi fick ett fint eget rum med säng, skön fåtölj och TV. Efter att jag hade bytt om till sjukhuskläder så fick jag registrera mina värdesaker och lägga de i en stor värdepåse. En stund senare kom en Sjuksköterska in och satte en nål och gav mig ett dropp samt en blanding av diverse förebyggande mediciner. Nu var det bara att sitta lugnt i båten och invänta besked från operation. Tiden gick fort. Jag minns att vi var på gott humör den morgonen. Det var som att både min man och jag kände att vi behövde en paus i all sorg. Vi tittade på TV4 Nyhetsmorgon. Pratade och skrattade.

Kort därefter runt 11-tiden fick jag komma ner till operation. Operationen gick bra och Kirurgen tog portvakten samt ytterligare två körtlar som han uppfattade svullna vilket kan vara ett tecken på att cancern hunnit sprida sig. När jag vaknade efter operationen så mådde jag bra. Kände lite smärta runt armhålan. Jag ringde på Sjuksköterskan som snabbt kom och presenterade sig och hälsade mig välkommen. Jag tyckte om henne direkt. Hon var så mjuk och omhändertagande. Hon frågade vad jag råkat ut för? Det var som att sticka hål på en ballong. Då kom allt tillbaka till mig. Jag blev så ledsen. Tårarna bara sköljde ner över mina kinder. Så var det under tiden för Förberedelserna. Det räckte med att någon ställde frågan så kom tårarna. Jag var så skör och fortfarande i början av min sorg. Samtidigt behövde jag vara stark för att orka Förberedelserna och komma igång med cellgifterna. Sjuksköterskan höll min hand, lyssnade, torkade mina tårar, strök mig över håret. Jag kommer aldrig att glömma henne. Kort därefter fick jag komma upp till vårdavdelning 33 där min man väntade på mig. Åter i trygg famn.

Måndagen den 16 juli

Nu började det dra ihop sig mot starten av cellgiftsbehandlingen. Det var med en skräckblandad förtjusning får jag säga. Å ena sidan ville jag desperat komma igång med cellgifter för att driva ut cancern ur kroppen. Det första steget mot att bli frisk. Å andra sidan var jag nervös över hur det skulle kännas? Hur går det till? Hur skulle jag uppleva att få i cellgifter i kroppen? Hur skulle jag må efter? Frågorna var så många.

Först behövde man sätta in en infart för att kunna ge cellgifterna, en s k Piccline. Måndag morgon åker jag med mamma och pappa till Sahlgrenska. Jag har tid för insättning av Piccline kl 11:00. Jag har läst om Piccline i informationsbroschyren men jag förstår väldigt lite och ännu mindre om hur man gör insättningen. Jag anländer Jubileumskliniken (JK) på Sahlgrenska. I början kallade jag det ”cancerhuset”. Det är en onkologiklinik. Den största i Sverige. Här sker medcinisk behandling av alla tumörtyper. Till en början var jag nästan rädd för JK. Jag tyckte bara att jag såg cancervålnader som gick omkring där inne. Idag uppskattar jag JK och framför allt all personal. Jag blir uppropad av en Sjuksköterska och vi går in i ett rum. De förklarar hur det går till och jag får klä om till sjukhuskläder på överkroppen. Innan vi kan sätta igång draperas jag, sängen, all utrustning samt personalen. Allt ska vara sterilt. De använder en modern teknik med ultraljus för att identifiera ett bra kärl för insättning av Picclinen. De letar efter ett kraftigare kärl. Picclinen ska föras in ca 30 cm. Jag hade svårt att slappna av. Jag låg och spände mig på britsen. Min puls ökade. Jag fick ett adrenalinpåslag. Jag kunde inte ligga still med mina ben. Men lyckligtvis hittade Sjuksköterskan ett riktigt bra kärl. Hon blev så glad att hon jublade ”Här, titta vilket fint blodkärl! Helt perfekt!” och det fick mig att börja skratta och slappna av. Resten gick fort och gick obemärkt förbi. Tills Sjuksköterskan börjar tala om skötselråden för Piccline. Den får inte bli blöt. Va? Vad sa du? Får jag inte duscha? Inte bada? Inte simma? Hela världen rasade samman. Svart. Tårar. Ilska. Besvikelse. Det mesta i en enda sörja av känslor. Jag älskade min simträning. Att tala om för mig att jag är sjuk var grymt men att också ta ifrån mig simningen var som att sparka på mig liggandes på marken.

Den kvällen hade jag svårt att somna. Vi hade alla svårt att sova. Imorgon skulle jag starta cellgiftsbehandlingen. När jag vaknar är det första dagen mot ett frisk liv.

Nästa Blogginlägg Starten av cellgifter

http://www.fabwithcancer.com

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.