”Mamma har cancer…”

Det gör så ont att backa bandet. Varenda muskel i kroppen spänner sig. Jag känner mig nästan lite yr. Mina kinder blir varma av alla tårar som rinner helt onkontrollerat.

Det här blogginlägget får ses som en övergång från Beskedet till Bubblan. Från början trodde jag att det skulle vara möjligt att sammanfatta hela Bubblan i ett blogginlägg. Men det visade sig omöjligt. Fasen som jag har valt att kalla Bubblan är den värsta delen. Den innehåller hela det mänskliga känsloregistret. Bloggen blir såklart en form av terapi som jag så väl behöver. Det tvingar mig att tänka tillbaka. Att reflektera. Att sätta ord på mina känslor och jag vet att lättnaden är stor på andra sidan berättelsen. Ni som följer mig på bloggen Fab With Cancer har givit mig så enormt fin respons. Era kommentarer stärker mig. Varenda en av dem. Ni får mig att känna mig Fab så nu känns det inte lika läskigt att berätta längre.

Om någon skulle fråga mig vad som hände runt om i världen under juli 2018 så skulle jag inte ha något svar. Jag har ingen aning (tur att det brukar vara nyhetstorka den perioden på året). Jag befann mig tryggt inne i Bubblan och jag släppte bara in det mest nödvändiga. Som en överlevnadsstrategi. För mig själv men också för min familj.

Samma kväll efter Beskedet vill min man och jag berätta för våra barn. Hur berättar man för sina barn att mamma är sjuk i cancer? Jag tror inte att det finns ett lätt svar på den frågan. Vi har alltid varit öppna och ärliga mot våra barn. Vi har alltid lyssnat mycket. Vi har alltid pratat mycket. De har fått lära sig att som familj består livet av väldigt mycket glädje men också sorg. Som min man säger, vi har iallafall varandra. Vi bestämmer oss för att samla barnen i soffan på övervåningen. Det finns en del av soffan, ett hörne, som är svängd och den kallar barnen för ”cosy corner”. Min man sätter sig bredvid vår son och jag bredvid vår dotter. Vi har gjort upp i förväg hur vi ska berätta det. Vi har gjort en plan tillsammans. Min man inleder med att säga: ”Idag har vi varit på sjukhuset och då fick vi reda på att mamma är sjuk”. Jag lägger en arm om vår dotter som är 8 år. Hon är i stunden fortfarande oförstående. Men vår son som är 14 år förstår direkt stundens allvar. Jag ser hans livrädda blick. Min man kramar honom hårt och jag ser ett hav av tårar. Jag försöker ta vid min mans ord, så lungt jag kan. Men det går inte. Jag kan inte kontrollera mina känslor. När jag sitter med min dotter i famnen. Kramar henne så hårt att hon får ont. Ser min man och min son så tätt omsvepta. Båda i så djup rädsla. Det går inte att hålla tillbaka alla mörka tankar. Ska jag inte få se mina barn växa upp? Jag vill inte lämna min familj. Jag fortsätter hulkandes. Hela kroppen skakar ”Jag har en sjukdom som heter bröstcancer. Det är en allvarlig sjukdom men det finns bra mediciner som kommer att göra mig frisk.  Jag ska inte dö. Jag kommer att bli frisk. Men det kommer att ta lång tid. Jag ska få medciner i sju månader. Lagom till sportlovet är jag klar med behandlingen”. Min man tar vid när han märker att jag inte klarar mer och säger i lugnande ton ”Vi har träffat jätteduktiga läkare på sjukhuset idag. De är bäst på att bota bröstcancer. De kommer att göra mamma frisk.” Jag nickar instämmande och fortsätter i ett försök till gladare ton ”Det kommer också bra sidor med sjukdomen. Faktiskt. Jag kommer att ha mer tid hemma. Tillsammans med er. Ni kan komma hem efter skolan. När ni vill.” Det lättar barnen. De fortsätter att ställa frågor. De försöker att förstå. De gråter. Allt om vartannat. När den värsta chocken har lagt sig lite, berättar jag i stora drag vad som kommer att hända den närmsta tiden. Jag känner ett behov av att göra det eftersom sjukdomen omedelbart kommer att påverka hela familjen och vårt liv. Både på gott och på ont kommer det att visa sig. När jag berättar att en av biverkningarna med medicinen är att jag kommer tappa håret så tänker vår dotter ett tag och så säger hon glatt ”Men mamma, då slipper du att göra lusbehandling…”. Det är så förlösande med barn. Vi börjar gapskratta allihop och helt plötsligt känns allt som vanligt. Vår son är helt fotbollstokig och hans lag ska spela Eskilscupen i Helsingborg mot slutet av sommarlovet. För honom är det en av höjdpunkterna. Vi är ett gäng föräldrar som alltid åker med ner till Helsingborg och hejar på våra killar. Vi har också väldigt roligt tillsammans utanför fotbollsplanen. Helgen i Helsingborg har blir som en mini weekend. En av sommarens höjdpunkter även för oss föräldrar. Efter ett tag in i samtalet så inser vår son att detta med min sjukdom kan påverka helgen i Helsingborg. Han frågar ”Hur blir det med Helsingborg nu mamma, kommer du att kunna följa med?”. Vi förklarar att det är svårt att lova det eftersom jag har fått min första medicin då och jag kommer antagligen att tappa mitt hår vid den tidpunkten. Att tappa håret kommer att vara en jobbig del av att bli frisk. Men vi har bestämt att min man åker med oavsett. Då sätter sig min son bredvid mig, kramar mig och säger ”Men mamma, vi kommer alltid att älska dig hur du än ser ut”. De orden kommer jag aldrig att glömma. Det var det finaste han kunde säga till mig i den stunden. Mitt barn. Jag ska vinna över cancern för din skull. För din systers skull. För din pappas skull. Vi sitter länge i ”cosy corner” med vår sorg, men vi har ju iallafall varandra.

Nästan omgående vill vår son att vi pratar med hans kompisars föräldrar. Han tyckte det kändes jobbigt att behöva komma med en massa konstiga ursäkter. Att ljuga. Så det gjorde vi och det kändes skönt för oss alla. Att kunna underlätta för honom, åtminstone med det. Vi var nog mest oroliga för vår son. Hur han skulle ta beskedet. Han är förvisso en mycket trygg och mogen kille som fortfarande gärna pratar med mamma och pappa, men i en känslig ålder. Till en början märkte vi en tendens att han försökte fly. Fly från det som påminde honom om sjukdomen. Han tillbringade mer tid hos kompisar än hemma. Han tog också över föräldrar rollen. Det blev ombytta roller mellan mig och honom. Helst plötsligt tog hand om mig. Vi såg ändå till att hålla honom nära oss. Vi fortsatte att prata med honom, men på hans villkor. Fortsatte att vara öppna med vad som skulle hända och hur det skulle påverka mig och familjen. Med honom kunde vi välja att vara mer detaljerade. Vi vet att han mår bäst av att veta. Precis som sin mamma. Vi har en stor familj runt oss och i den hittade vår son sin ventil. Min älskade syster. En person som alltid har stått honom nära. De har alltid haft en speciell relation. En ”annan mamma”, som han kallade henne som liten. Det var precis vad han behövde in den stunden. En annan mamma. En vuxen som vet och förstår. En vuxen i en miljö där han känner sig trygg. En vuxen som han kan prata med om saker som han inte ville eller orkade belasta sin egen mamma eller pappa med. Familjen. Den betyder allt.

Vår dotter var väldigt rädd efter att vi hade berättat. Hon ville vara nära mig hela tiden. Hon kunde inte sova själv utan ville sova bredvid mig. Hon fick ofta ont i magen. Hon grät för små saker och för stora saker. Hon tyckte också att det var väldigt jobbigt att se mig ledsen. Efter ett tag var hennes första fråga på morgonen ”Ska du berätta för någon idag?”. Hon hade lärt sig att det betydde långa samtal och mycket tårar. Vi lärde oss med tiden att sätta ord på känslorna tillsammans. När hon var rädd kom hon och sa ”Mamma nu har jag sådär ont i magen”. Då kröp vi upp i ”cosy corner” och pratade om varför det gjorde ont i magen. Jag berättade en kväll för min syster om min oro över vår dotter och hennes magont. Min syster. Vad skulle jag göra utan henne. Hon gav mig ett så värdefullt tips. Att bearbeta vår dotters upplevelser med hjälp av bilder. Att välja ut de största händelserna som har hänt men också det som ska hända framåt. För att hjälpa henne att sätta ord på hennes känslor men också för att förbereda henne för det som komma skall. Det var en vändpunkt. Den boken är ett levande dokument och den jobbar vi fortfarande med. Nästa vecka ska vi visa den för Fröken på utvecklingssamtalet.

Att berätta för barnen var det jobbigaste jag har gjort i hela mitt liv. Men ta mig tusan, jag tror att berätta för mamma, pappa, min syster och min bror var ännu värre. Min pappa förlorade sin mamma i cancer i ung ålder och min syster har jobbat inom den paliativa cancervården under många år och har bara sett hur cancern sliter sönder familjer. Jag visste att främst de två skulle ta detta som ett rent dödsbesked. Jag ville försäkra mig om att ingen var ensam och att det var en bra tidpunkt. Som att det går att hitta en ”bra” tidpunkt för ett sådant besked. Not. Typiskt nog  startar den här morgonen med kaos på alla ledder. Min man har behövt åka snabbt ner till jobbet. Typiskt chocktillstånd. Jag är fortfarande själv i chock så jag hittar inte mina bilnycklar (de visar sig ligga på det vanliga stället efteråt). Jag börjar med att sms:a mamma och frågar om pappa och hon är hemma för jag behöver prata med dem. Hon svarar inte. Jag märker på mig själv att jag är stressad. Jag har stort adrenalinpåslåg. Jag är livrädd. Jag vill inte behöva ge dem beskedet. Jag sms:ar min syster. Händerna darrar så jag klarar knappt att skriva ett sms. Hon svarar snabbt att hon och hennes dotter är ute och cyklar. De tänker cykla till mamma och pappa. Bra, tänker jag. Då är de samlade. Kort därefter svarar mamma att hon är hemma men pappa är uppe i Stockholm för att hämta min bror, hans sambo och deras fyra veckor gamla bebis. De ska komma hem över sommaren. Jag kan riktigt höra mammas glädje genom sms:et. Helvetes jävla förbannade helvetes cancer. Snart ska jag behöva krossa den glädjen. Jag slår numret till mamma och pappa. Min puls är skyhög. Jag darrar så jag nästan tappar telefonen. När jag hör min mammas röst på andra sidan ”Hej Kicki, vad är det som har hänt?” brister allt. Jag skriker ut att jag har cancer. Jag kan inte prata för jag gråter så mycket. Vi gråter tillsammans. Så nära men ändå så långt bort. I den stunden. Mamma har inte heller någon bil den dagen så vi fortsätter att prata över telefon. Det finns ingen som min mamma. Hon är alltid mamma. Som älskar. Som lyssnar. Som tröstar. Som säger rätt saker. Som lugnar. Men som mamma blev hon förstås också chockad. Livrädd. Förtvivlad. Ledsen. Som en skänk från ovan kommer min syster och hennes dotter hem till mamma. De möts av en förtvivlad mamma och mormor. Mamma berättar vad som hänt och under kommande timma så finns vi där inne i chockbubblan. Vi fyra i telefon. Vi pratar. Vi gråter. Huller om buller. Till slut skrattar vi åt hur dumt det är att ingen av oss har bil. Vad är oddsen? Så fortsätter samtalet tills min man kommer hem med sin bil och hittar min bilnyckel i lådan för bilnycklar. Vi bestämmer att vi alla ska samlas ute hos mamma och pappa. Det känns viktigt att vara tillsammans. Pappa är halvvägs från Stockholm med min bror och hans familj. Mamma vill inte berätta för pappa när han kör bil och har så pass långt kvar. När pappa ringer hem får min systerdotter svara. Allt är bra morfar men mormor är ute i trädgården. Allt är bra morfar men mormor är och handlar. Allt är bra morfar men jag vet faktiskt inte var mormor tog vägen. Hon var så tapper under eftermiddagen när morfar ringde hem flera gånger för att tala om att nu var de snart hemma. När de börjar närma sig så får jag panik. Jag klarar inte av att säga det. Jag klarar inte av fler reaktioner. Jag bryter ihop. Vi bestämmer att mamma och jag ska vänta i uterummet medan min syster tar emot ute vid bilen och ser till att min pappa och bror kommer in tillsammans. Mamma säger att hon kan berätta vad som hänt. Det känns skönt. Jag lugnar mig lite. Lutar mig tillbaka i mammas trygga famn. Om en stund är det dags för en ny känslostorm. Pappa och min bror kommer in i utrerummet i tro att det är barnen som har en överraskning. Tyvärr inte. Mamma är så stark. Hon säger i varm ton ”Välkomna hem! Vi är så glada att ni är hemma! Men vi har något tråkigt att berätta. Kicki har fått veta att hon har cancer…”  Längre än så hinner hon inte förrän vi alla bryter ihop. På nytt. Vi kramas. Vi gråter. Pappa kramar mig krampaktigt. Jag känner hur han skakar i kroppen. Hans famn känns ändå så trygg. Han håller om mig precis som när jag var liten. Vaggar mig fram och tillbaka. Klappar mig på huvudet. Stryker mitt hår. Pussar mig på huvudet. Försäkrar mig om att han och mamma ska göra allt som står i deras makt för att det ska bli bra. Det kommer att gå bra. Det vet han.

Det var inte en överraskning pappa och min bror fick komma hem till den kvällen. Men så här i efterhand är vi alla överens om vad skönt att de kom hem så att vi fick berätta det som en samlad familj. Det finns någon mening med allt. På kvällen åt vi middag tillsammans allihop. Vi satt inpå småtimmarna och pratade. Om livet. Om mitt besked. Om vad som skulle hända framåt. In i mellan blev vi avbrutna av familjens yngsta familjemedlem. Min brorsdotter. Jollrandes. Det påminde oss om glädjen med livet. Det gav oss nytt hopp om livet – Hope of Life.

http://www.fabwithcancer.com

31 reaktioner till “”Mamma har cancer…”

  1. Åh Kicki tack för att du delar med dig av din resa. Tårarna rinner och jag blir så berörd av dina ord. Du är fantastisk och vilken underbar och stark familj du har❤❤

    Gillad av 1 person

  2. Herregud Kicki! Jag gråter som en tok när jag läser dina ord och känner så otroligt mycket med dig och din familj!! Att du kan vara så klok och förståndig mitt i din kris är så fantastiskt. Ännu en påminnelsen om vilken fantastisk kvinna och mamma du är.

    Kämpa vännen! Du är grym ❤️

    Gillad av 1 person

    1. Tack Frida ❤️ jag blir rörd och väldigt glad över dina ord. Det betyder mycket för mig. Att orden gör skillnad. Som du skriver, Kärleken till barnen och familjen ger en urkrafter. De finns där att tillgå när de behövs. Ha en fin helg!
      Kram Kicki

      Gilla

    1. Tack Sofie ❤️
      Nu laddar vi för barndop på söndag! Det ska bli så roligt. Om lilla Lo bara visste vad hon har gett sin faster glädje den här sommaren! Såklart även hennes fantastiska föräldrar ❤️
      Kram Kicki

      Gilla

  3. Det här är det mest känslosamma och jobbigaste jag läst i mitt liv😢 men ändå det vackraste❤️ Så glad att du har världens bästa familj runt dig❤️❤️ Nu drunknar jag snart i mins tårar och mitt snor men kommer nog läsa detta hundra gånger! Älskar er❤️❤️❤️❤️

    Gillad av 1 person

    1. Tack älskade vän ❤️ hoppas någon räddade dig ur tår-badet! Jag blir så rörd över alla fina reaktioner. Det ger mig så mycket ny kraft. Den första delen är väldigt tung men du ska se att det kommer mycket styrka och glädje ur den. Till slut ❤️
      Stor kram Kicki

      Gilla

    1. Linda! Min nyaste vän! Vad glad jag blev av ditt meddelande igår. Det är så klart grymt att cancern för oss samman. Men det kan vi inte ändra på nu och då gäller det att göra det bästa av situationen. Precis som du gör ❤️ jag ser jätte mycket fram emot att höra mer från dig!
      Kram Kicki

      Gillad av 1 person

  4. Jag känner inte dig alls. Vet bara vem du är i periferien. Jag läser din historia och vill bara visa min omtanke. Som förälder kan man föreställa sig den dagen när man berättar för sina barn. Bara tanken gör ont. Kämpa! Jag önskar dig all lycka till på resan. Jag kommer ta del av den! Tack för att du orkar dela med dig! Kram!

    Gillad av 1 person

  5. Kicki, jag kan precis känna din smärta i varje atom. Min mamma fick cancer när jag var 19 år. Livet är inte alltid snällt. Det enda positiva är att man ändå lär sig att uppskatta livet på ett annat sätt och det tror jag gäller även de närmaste. Tänker på dig. Du är en av de mest sprudlande personer som jag har träffat och du kommer att klara detta 💕!

    Gillad av 1 person

      1. Go morgon! Jag ringer er nån dag! Nu upp för match med Lilly sedan Sebbe💚⚽️
        Får tårar igen här .
        Kram!

        Gilla

  6. Vad oerhört berörd man blir av det du skriver. Tack för att du delar med dig av dina tankar och känslor i en mycket svår tid. Som mamma till tre barn så förstår jag din känsla av hur du vill kämpa för dig, din man och dina barn och hur du vill deras allra bästa. Kämpa på för både dig själv och din familj.

    Gillad av 1 person

  7. Kicki, det är svårt att veta hur och vad man kan säga efter att ha läst det du skrivit. Din klokhet gör mig varm, glad och stolt över att vi kämpade ihop för en herrans massa år sedan. Men vissa av orden sticker sönder värmen som kalla, vassa istappar och får mig helt ur balans. Tårarna grumlar ögonen och jag tänker på en chefsutbildning och övning för länge sedan – där varje del i livet var som en TP-tårtbit. Dessa var Hälsan, Familjen, Vänner, Jobbet, Ekonomin, Fritiden. Man kan sätta de fyra sista hur man vill, men man ska alltid sätta hälsan och familjen först – annars kraschar livet ganska snart. Så skönt att konstatera att du verkar ha den mest underbara av alla familjer man kan ha, med mor, far, syster och bror. Det, tillsammans med din egen familj och din egen styrka att orka kämpa i positiv anda, kommer att göra att detta går vägen och du kommer ut som både segrare och en annan starkare och mer komplett person på andra sidan detta helvete. Varma kramar till dig!

    Gillad av 1 person

    1. Hej Ola,
      Tack för att du läst min blogg och tack för dina reflektioner! Jag blir rörd över att mina ord gör skillnad. Det är det bästa beviset som också ger så mycket kraft tillbaka. Det du skriver om tårtbitarna är så sant men ändå så svårt. Vi alla vet att det är rätt i teorin men faktiskt väldigt svårt i praktiken. Speciellt i dagens samhälle. Låter som att vi är lastgamla – och det är vi snart – men det är en sak som jag har fått mycket tid att reflektera över. Under den här ofrivilliga time outen. Viktigt. Jag återkommer när jag har tänkt färdigt 😉
      Var rädd om dig och familjen!
      Stor kram Kicki

      Gilla

  8. Läser med tårade ögon. Så starkt. Så klokt. Så sorgligt. Så vacker kämparanda. Så vist att dela. Så målande. Så mycket power i rätt riktning. Tänker på dig o de dina o hejar på!! ❤️
    Vi hörs o ses, stor kram Eva Ransjö

    Gillad av 1 person

    1. Tack för att du tog dig tiden att läsa min blogg! Vad glad jag blir av det du skriver! Det betyder mycket för mig. Jag blir rörd tillbaka. Ses gärna någon dag över lunch. Vi har precis hur mycket som helst att prata om. Som alltid ❤️ Stor kram Kristina

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.