Beskedet

Jag fick mitt cancerbesked den 4 juli i år och idag är det redan den 10 september och allt har gått väldigt fort och mycket har hänt sedan dess. För att kunna återberätta om tiden från beskdet så har jag valt att dela in perioden i fyra olika kategorier Beskedet, Bubblan, Förberedelser, Start av cellgiftsbehandling. I det här blogginlägget kommer jag att fokusera på att återberätta om Beskedet.

I början på året så känner jag en knöl i högra bröstet. Via min sjukvårdsförsäkring inleds en undersökning av knölen. Vad kan jag säga ”sjukt” nöjd med den försäkringen:)
Via remiss får jag snabbt tid på Unilabs Almedal. Tiden från att jag upptäckt knölen och till första besöket på Unilabs kändes som en evighet. Jag hann tänka en massa hemska tankar. Skulle jag inte få se mina barn växa upp? Hur skulle min man klara sig som ensam förälder? Vid första besöket på Unilabs Almedal får jag träffa en runitnerad Läkare som jag snabbt får ett stort förtroende för. Fötroende. Vikten av att få ett förtroende för din vårdgivare kommer jag att återkomma till vid flera tillfällen. Det visar sig vara en framgångsfaktor. Mer om det längre fram när jag beskriver min Vinnarstrategi. Tillbaka till Unilabs Almedal. Inledningsvis görs en mammografi följt av ett ultraljud och allt under samma tak. Väldigt smidigt. Från resulatet av mammografin och ultraljudet konstaterar läkaren att min knöl med största sannolikhet 99,9% är en hormoniell bindvävsknuta och hans resonemang känns så betryggande. En stor sten faller från mina axlar. För säkerhetsskull vill han ändå ta ett prov för analys. Det förändrar dock inte min uppfattning om diagnosen där och då. Jag glömmer aldrig hissfärden ner från 3.e våningen på Unilabs till bilen. Jag var så lättad. Jag grät. Min man grät. Vi hade uppenbarligen båda två varit otroligt oroliga för besöket. Jag har aldrig känt mig så tacksam för livet.  

En kort tid senare får jag besked av min Läkare att man inte kan utläsa något av proverna. Jag får snabbt en ny tid på Unilabs Almedal för ny provtagning. Vid besök nummer två så träffar jag samma Läkare och han står fast vid sitt resonemang om att det med största sannolikhet är en hormoniell bindvävsknuta. Han gör ett nytt ultraljud och noterar den här gången att knölen har ändrat sig men han drar inga slutsatser från det. Avslutningsvis så tar han ett nytt prov och förklarar då för mig att om det inte går att utföra analys på provet den här gången heller så behöver de prova en ny metod. Det andra försöket misslyckas precis som det första och jag får en ny kallelse till Unilabs Almedal för biopsi, enkelt förklarat tar man ut bröstceller för analys. Den analysen är mer omfattande och tog ytterligare fyra veckor.

Efter det första besöket på Unilabs Almedal så tänkte jag inte så mycket på knölen något mer. Utan jag hade lugnats av läkarens övertygelse att det är en hormoniell bindvävsknuta. Istället började jag tänka på nästa steg. Att jag skulle ta ny konkt med min vårdförsäkring om tid för att ta bort den. Vid samma tidpunkt som jag skulle kunna förvänta mig ett svar på biopsin så åker vi på semester till Florida hela familjen samt mina svärföräldrar i 15 dagar. Lyckligt omedveten om vad som väntade oss. Nu i efterhand är jag så otroligt tacksam och glad att vi fick den här resan tillsammans innan beskdet. Under tiden vi är i Florida så säger jag flera gånger till min man att jag har aldrig känt mig så stark. Konstigt va?! Eller kanske inte med tanke på att jag låg i hårdträning för att genomföra en Ironman i september:)

Det finns någon mening med allt. Vår andra vecka i Floria så har jag flera missade samtal från okänt nummer när jag vaknar. Ett okänt nummer som uppenbarligen är ovetande om min utlandsvistelse då de ringer mig amerikansk tid mitt i natten. Nere på Ft Meyers Beach gör vi en fantastisk dagsutflykt till Sanibel och Captiva Islands (missa inte det om ni ska besöka Floridas västkust!). Vi är på en av de tio vackraste stränderna i USA Bowmans Beach när det piper till i min mobil. Min man, svärfar och våra två barn är i vattnet och badar. Det är bara jag och min svärmor uppe på stranden. Innan jag öppnar sms:et är allt bara så där Nyp-Mig-I-Armen-Skit-Bra. Jag öppnar sms:et som är från ett random mobilnummer och läser: ”Kära Kristina, Jag är ledsen att jag måste skicka detta sms. Jag måste informera dig att vi har fått svar på din biopsi och det visar cellförändringar och vi behöver starta en behandling så snart som möjligt. Tacksam för återkoppling så snart som möjligt…”. Jag blev alldeles iskall. Livrädd. Ville bara springa ut till min man i vattnet och slänga mig i hans armar. Gråta i hans varma famn. Få ut rädslan. Sortera min tankar. Vad hade det stått i det där sms:et? Det väckte såklart tonvis av frågor. Jag samlade mig på stranden och väntade tills min man kom upp ur vattnet. Då hade han badat mer än en timma med barnen. Jag ser bestämt på honom och säger att jag vill att han går med mig och badar nu. Snäll som han är gick han med mig. Det tyckte vår son lät som en kanonide och sprang efter oss ner i vattnet så den gången fick vi inte tillfälle att prata. Jag behövde få prata med min man först. Han har alltid ett lugn och hjälper mig att sortera tankar och känslor. Jag ville inte heller oroa barnen och svärföräldrarna i onödan. Först samma kväll fick vi en stund tillsammans medan barnen badade med farmor och farfar i poolen. Vi förstod båda att det inte var ett posivit besked men vi kom överens om att det inte finns mycket vi kan göra eller påverka där vi befinner oss. Istället njuter vi av de sista dagarna i Florida så tar vi tag i det direkt vi kommer hem till Sverige. Vi hade inte en tanke på att det kunde vara en cancer. Nej.

Väl hemma i Sverige väntar en kallelse till Kirurgi Sahlgrenska Universitetssjukhus (SU). Jag måste i ärlighetens namn säga att fortfarande så förstår jag inte mycket mer av innerbörden än vad som framgick i sms:et jag fått på Bowmans Beach. Jag förstod så pass mycket att man hade identifierad en cellförändring och att den behövde behandlas men inte mer. I efterhand så har jag funderat mycket på varför det inte påverkade mig mer? Jag hann trots allt njuta (kanske lite mer än vanligt!) av våra sista dagar i Florida. Jag var tillbaka på jobbet med stor glädje på måndagen (mycket tack vare mina underbara kollegor!). Dagen innan mötet på Sahlgrenska hade vi ett stort gäng hemma för att heja fram Sverige till vinst mot Schweiz i fotbolls VM.

Dagen för beskedet, den 4 juli, kan jag återberätta nästan minut för minut. Det var så den dagen kändes. Allting hände i slow motion. I min värld. Jag var kallad till Sahlgrenska kl 8:30 på morgonen. Ni som pendlar till Göteborg vet vad det innebär att ta sig in till centrala stan vid den tiden på morgonen. Kaos. Det blir en stressig morgon. Vi kom i säng lite för sent kvällen innan. Vi är mitt under en tillbyggnad / renovering av uterum och nya altaner så det strömmar in hantverkare. Vi har bestämt redan dagen innan att det är bäst att ta två bilar till Göteborg och att jag åker i god tid och så lämnar min man barnen och kommer ikapp. Förhoppningsvis i tid:)

När jag packar min väska på morgonen så hinner jag tänka att det kan bli ett ledsamt besked (så helt oberörd är jag inte) och packar ner lite smink. Utifall jag behöver bättra på min make-up innan jag återvänder till jobbet. Jag har ett ”One to one” med min Chef bokat kl 11:00 den förmiddagen. Helt inställd på det. I bilen ner till Sahlgrenska förbereder jag mötet med min Chef i huvudet.

Som i alla berättelser är det en strålande morgon i Göteborg. Jag parkerar bilen och letar lite trevande efter Blå stråket och ingång 2. Hissarna på höger sida och våning 2. Jag anmäler mig i receptionen och blir hänvisad att sitta ner i väntrum lila längst ner i korridoren. Jag är fortfarande lugn. Jag kom i tid. Jag är på rätt plats. Jag har också kontakt med min man som bara ska parkera bilen. Han kommer att hinna i tid. Mitt namn ropas upp precis när min man kommer till väntrummet. Jag blir lugn bara jag ser honom. Det känns som att jag klarar allt tillsammans med honom. Han är min trygghet. Vad jag älskar den mannen. Jag måste bara skriva det. Känslorna bara exploderar i kroppen i skrivande stund. Vi välkomnas av en sjuksköterska som säger att läkaren kommer strax. Redan det första bemötandet av sjuksköterskan som är en mycket varm människa visar sig genomsyra allt bemötande framåt. Det är grunden till Förtroendet vill jag påstå. När vi sitter i rummet och väntar på läkaren så kommer allvaret i kapp mig. Det är precis så jag fungerar. Jag behåller oftast ett lugn. Jag går inte runt och grubblar i onödan. Jag är inte så änglig av mig. Jag försöker att tänka sakligt. Behåller mitt fokus på det som går att påverka. Åter till rummet på Kirurgi SU. Jag är otroligt nervös. Adrenalinet pumpar ut i kroppen. Jag har svårt att sitta still. Jag har till och med svårt att prata med min man. Jag känner såväl igen känslan, säger jag till min man. Det är precis som när jag t ex ska upp och hålla en viktig presentation inför en stor grupp människor eller när jag står på startlinjen till ett lopp. Kroppen är laddad. Den är fokuserad. Den vet att den ska leverera. Mer hinner jag inte tänka förrän dörren öppnar sig.   

In genom dörren kommer Kirurg Slavica Janeva och Sjuksköterska Cecilia Nordin. Vi hälsar och sätter oss ner. Cecilia sätter sig bredvid mig på vänster sida och Slavica mitt emot mig så att vi har bra ögonkontakt. Ingeting är en slump. De vet precis vad de gör och hur de ska göra det. Det är inte första gången de levererar ett tungt besked. Slavica inleder med att i lugn ton fråga om jag vet varför jag är här? Jag berättar om sms:et i USA men att jag inte förstår innerbörden av den informationen. Hon säger i fortsatt lugn ton att analysen av de bröstceller man tog ut i samband med biopsin visar en cellföränring som är en bröstcancer. Men, säger hon omedelbart efter. Du ska inte dö. Det här är en cancerform vi kan och är bra på. Idag klarar vi 90% av bröstcancerfallen och resterande 10% behandlar vi med fördröjningsmediciner. När hon säger ordet cancer så brister allt. Det är som någon drar ner en ridå framör ögonen på mig. Allt blir svart. Tårarna forsar ner för mina kinder. Jag sträcker mig efter min man. Hans hand. Den som alltid är varm. Den som alltid gör mig trygg. Jag känner att den skakar. Vi omfamnar varandra. Vi gråter i varandras armar. En bra stund. Tror jag. Cecilia förser oss med näsdukar och vatten. Slavica och Cecilia finns i rummet men ändå inte. De låter oss ta den tiden vi behöver och avbryter inte vår sorg. När vi är redo fortsätter Slavica försiktigt och i ”vår takt” att berätta mer om min cancertyp och vad det innebär. Med stöd i en journal så ber hon mig att berätta allt från min början. Hur upptäckte jag knölen och vad har hänt sedan dess. Steg för steg. 

Det starkaste minnet från mötet med Slavica och Cecilia är inte som många kanske skulle tro, själva beskedet och informationen om min cancer. Nej informationen glömde jag av nästan i samma stund som jag fick den till mig. Det som har etsat sig fast i minnet är sättet Slavica och Cecilia levererar cancerbeskedet. Det gjorde det så professionellt och så fötroendeingivande. Jag fick snabbt ett Förtroende för dem. Det var som att allt var så välplanerat och att de visste precis mina behov innan de ens hade träffat mig. Jag hade inte kunnat önska mig en bättre start på den här utmaningen. Den här resan. Den här cancervården.

Det visar sig snabbt att det redan finns en Vårdplan klar för mig. En Vårdplan med ett tydligt mål att göra mig frisk från bröstcancern. Allt är så väl förberett. Exakt vad som ska ske och när. Inget är lämnat åt slumpen. Jag blir djupt imponerad och det förstärker mitt förtroende ytterligare. Vilket även startar ett starkt behov att samarbeta med det här teamet. Under resten av dagen ska det bli tydligt för oss hur väl alla delar av cancervården fungerar ihop på SU. Vilket tätt samarbete som råder. Redan samma eftermiddag får jag träffa Onkologen Karolina Larsson som ger mer information om min Vårdplan. När vi var klara med Slavica och Cecilia på Kirurgi så fick vi gå och ta en massa prover och sedan var det två timmar tills vi skulle träffa Onkologen. Cecilia uppmanar oss att lämna sjukhuset och åka iväg någonstans, äta och samla lite kraft till eftermiddagen.

När vi kom ut från Sahlgrenska var det som att världen runt oss inte existerade. Vi gick runt som i en bubbla. I chock. Jag kommer ihåg att vi gick till min bil för den var parkerad närmst. Vi satte oss i bilen och bara satt där. Grät. Tittade på varandra. Kramades. Grät. En lång stund. Sedan kommer jag ihåg att jag startade bilen och bara körde. Det fanns inget mål. Jag bara styrde bilen i någon riktning. Allt kändes som en dålig mardröm och jag väntade bara på att vakna upp. För det gör man ju alltid när mardrömmen är som värst, men den här gången var det ingen dröm. Vi hamnar ute i Västra Frölunda och drive thru på McD. Jag kommer faktiskt inte ihåg vad vi åt, om vi ens åt något? Vi får iallafall en påse genom luckan, betalar och kör vidare ut mot en plats som vi hoppas är folktom. Vi sätter oss på en plats för fågelskådning utmed Näsetvägen. Vi andas frisk luft. Solen värmer. Vi pratar om vad som hänt och hur vi ska berätta för barnen och våra familjer. In i mellan så får vi ett hysterisk skrattanfall. Det är så befriande. Så typiskt oss. Vi har alltid skrattat mycket tillsammans. 

Därefter flyter dagen bara på. Så konstigt hur man bara lyfter sig. Tar ett steg framåt. Vi träffar Onkologen Karolina Larsson och Sjuksköterskan Sara Olsson. Vi får berätta i vår takt om beskedet men också vägen dit. Det är skönt att få prata om det. Igen. De är så professionella. De kommer in och hjälper till i samtalet där det behövs men allt sker på våra villkor. När vi känner oss redo berättar Karolina om min Vårdplan och vilken typ av behandling som är planerad och varför. Biverkningar. Mediciner. Vi ställer frågor. I efterhand så tog vi inte emot mycket information under de 1-2 timmarna. Det var inte mycket som fastnade. Det bekräftar också vårt chocktillstånd. Vi var där i rummet fysiskt men inte mentalt. Vi hann dock förstå att bli fri från bröstcancerceller skulle ta lång tid. Mycket lång tid. Typ sju månader. Helt plötsligt går det upp för mig att jag kommer inte att kunna återvända till mitt jobb. Chock. Tårar. Frågor. Svar. Herregud mitt möte med min Chef kl 11. Jag måste sms henne omedelbart. Herregud, kl var 11 för flera timmar sedan. Jag börjar oroa mig för vad min Chef skulle säga. Vem ska nu leda mitt inköpsgäng? Det här går inte. Jag kan inte vara sjuk. Jag är inte sjuk. Jag är superstark. Nästa chock kommer tätt inpå. Jag kommer inte att kunna genomföra en Ironman i september som planerat. Ny chock. Mer tårar. Ny förtvivlan. Frågor. Svar. Inte nog med att jag tvingas drabbas av cancer. Den tar ifrån mig möjligheten att jobba över en natt och fäller mig på mållinjen till Ironman.

Varför just jag?

#FabWithCancer