Förberedelserna

”Life isn’t about waiting for the storm to pass.
It’s about learning to dance in the rain”

cropped-cropped-hope-of-life_loggo.png

Efter Beskedet, och längst inne i Bubblan, så behöver jag resa mig upp. Varje dag.
Redan vid första Läkarbesöket får jag min Vårdplan förklarad för mig och första målet är att starta cellgiftsbehandlingen. Jag får beskedet om min bröstcancer den 4 juli och enligt Vårdplanen är starten av cellgiftsbehandlingen planerad till den 17 juli. Vad jag inte riktigt greppade vid Beskedet (inte så konstigt med anledning av chocken förstås) är hur mycket som skulle krävas i form av förberedelser innan man kan starta en cellgiftsbehandling. Jag bör tillägga Min behandling. Varje cancertumörer bedöms med hänsyn till en rad olika faktorer; storlek, spridning, hormonkänslighet, hastighet på celldelning mm., och det vägs sedan samman till en rekommendation till Vårdplan. Ibland är det kanske tur att man inte förstår allt. Blogginlägget Förberedelserna är en sammanfattning av de större händelserna under 13 dagar av mitt liv i juli. Det var bara att hoppa på tåget och åka med.

Jag har en trippelnegativ bröstcancer, och ärftlig nu konstaterad, så min Vårdplan innebär i stora drag följande:

  • Cellgiftsbehandling EC – ett cytostatikum (cellhämmande läkemedel) som ges var tredje vecka i tre omgångar följt av biverkningsmediciner och 8 sprutor per behandling för att boosta immunförsvaret (17/7, 7/8, 28/8)
  • Cellgiftsbehandling Paclitaxel + Carboplatin – två cytostatikum som ges varje respektive var tredje vecka under 12 veckors tid samt förebyggande mediciner och biverkningsmediciner (start den 18/9)
  • Operation (tbd)
  • Strålning (start 2-4 v efter OP, varje dag i 15dgr)

Om allt går enligt Vårdplanen så bör jag vara klar med cancervården i slutet av februari 2019. Jag är dock väl införstådd med att detta är en plan. Det kan inträffa saker under resans gång som gör att planen måste justeras. Det är inget som jag lägger energi på i nuläget, utan det får vi ta om och när det inträffar.

Tisdagen den 10 juli

Eftersom min Vårdplan innebär att man behandlar med cellgifter först och opererar som steg två vill man ha kontroll över hur tumören påverkas under cellgiftsbehandlingen. För att få ett exakt mått och placering av tumören innan starten av cellgifter, ett nuläge, så var första steget i Förberdelserna att göra en s k clipsmarkering. Det innebär ett besök till Mammografienheten på Sahlgrenska. Först togs nya mammografibilder. Läkaren granskade bilderna och med hjälp av ett ultraljud markerades tumören med två clips i huden med vad som kan liknas vid en blanding av spruta och pistol. Det såg värre ut än det var. Eller. Hur kunde jag glömma. Först fick jag rejält med lokalbedövning. Den gjorde faktiskt skitont. Svider rejält. Vid min sida hade jag en underbar Sjuksköterska (synd att jag inte har memorerat hennes namn…) som klappade mig lugnt på armen och sa i mjuk ton att jag var väldigt lik Isabella Löwengrip. Vem blir inte distraherad av en sådan jämförelse. Haha! Det är jag verkligen inte. Antagligen tyckte hon inte det heller utan hade lärt sig ett bra knep för att lugna sina patienter och få tankarna på flykt. Hon lyckades iallafall. Den timman.

Onsdagen den 11 juli

Jag minns att onsdagen var en lång dag på Sahlgrenska. Jag åkte ner tillsammans med mamma och pappa. Vi hade fyra besök inbokade; inskrivningsbesök på Kirurgi, klinisk fysiologi, tid för att prova peruker och möte med narkosteamet på operation. Jag minns såväl hur varje moment kändes så mycket. Vi hade knappt fattat att jag har cancer och där stod vi på Sahlgrenska och försökte förstå vad ”klinisk fysiologi” är för något? Allt gick så fort och det var så mycket nytt att ta in varje dag. Utöver sorgen.

Nästa steg i Förberedelserna var att utreda om bröstcancern hade hunnit sprida sig till lymfkörtlarna i armhålan. Det första spridningssteget vid min typ av bröstcancer. För att undersöka det opererar man bort den första körteln s k portvaktkörteln (sentinel node) och vid behov fler körtlar. För att Kirurgen ska veta vilken av alla körtlar som är portvakten under operation så får man en spruta dagen innan operation med ett radioaktivt ämne. En s k isotopinjektion. Det görs på klinisk fysiologimottagning. Jag har inte mycket minnen från det besöket mer än att jag tyckte mottagningen kändes som en sluten psykisk avdelning. Eller som jag föreställer mig en sluten psykiskt avdelning. Grå. Steril. Tyst. Jo, en sak till. Nu när jag tänker efter. Det var två Sjuksköterskor som tog emot mig. Den ena var elev och var med i studiesyfte. Helt ok för mig. Det jag dock reagerade på var att den ordinarie Sjuksköterskan framstod så osäker. Lite fumlig. Väldigt darrig på handen när hon skulle sticka mig. Jag gillar inte att bli stucken vilket inte var till hennes fördel. Hoppas att den eleven fick skugga någon / några fler syrror under sin praktik.

Att prova peruker var faktiskt lite roligt. Det kändes fortfarande så overkligt att jag skulle tappa mitt hår. Då. Jag hade fått ett tips att besök frisören och prova ut en peruk medan jag har mitt hår kvar. Då skulle frisören kunna analysera nyanser och kvalitet och beställa en peruk som mostvarar det. Jag fick prova en mängd olika peruker. Både syntetperuker och peruker gjorda av riktigt hår. Olika nyanser och hårtjocklekar. Till slut valde vi en peruk gjord av riktigt hår, samma längd och i en kall blond ton. Vi pratade en hel del om hur det är att tappa håret. Den här frisören på Sahlgrenska har en stor andel cancerpatienter så hon träffar väldigt många med håravfall varje vecka. Frisören berättade om de vanligaste sätten av håravfall och att det är bra att investera i en huvudbonad. Det är vanligt att man fryser om huvudet. Min direkta reaktion ALDRIG. Jag såg bara cancervålnaderna på Jubileumskliniken framför mig. Jag var inte där helt enkelt. Jag var fortfarande i en förnekelse. Jag var inne i Bubblan.

Torsdagen den 12 juli

Dagen för operation av lymfkörtlarna. Vi åkte i god tid från Ljungskile och var på Sahlgrenska redan kl 07:30. Vi hade tid kl 08:00 på Kirurgimottagningen. Jag var väldigt lugn hela morgonen. Jag har blivit opererad förut så jag kände mig trygg i de olika stegen i att förberedas för en operation, narkos och tiden efteråt med uppvak o s v. Vi fick ett fint eget rum med säng, skön fåtölj och TV. Efter att jag hade bytt om till sjukhuskläder så fick jag registrera mina värdesaker och lägga de i en stor värdepåse. En stund senare kom en Sjuksköterska in och satte en nål och gav mig ett dropp samt en blanding av diverse förebyggande mediciner. Nu var det bara att sitta lugnt i båten och invänta besked från operation. Tiden gick fort. Jag minns att vi var på gott humör den morgonen. Det var som att både min man och jag kände att vi behövde en paus i all sorg. Vi tittade på TV4 Nyhetsmorgon. Pratade och skrattade.

Kort därefter runt 11-tiden fick jag komma ner till operation. Operationen gick bra och Kirurgen tog portvakten samt ytterligare två körtlar som han uppfattade svullna vilket kan vara ett tecken på att cancern hunnit sprida sig. När jag vaknade efter operationen så mådde jag bra. Kände lite smärta runt armhålan. Jag ringde på Sjuksköterskan som snabbt kom och presenterade sig och hälsade mig välkommen. Jag tyckte om henne direkt. Hon var så mjuk och omhändertagande. Hon frågade vad jag råkat ut för? Det var som att sticka hål på en ballong. Då kom allt tillbaka till mig. Jag blev så ledsen. Tårarna bara sköljde ner över mina kinder. Så var det under tiden för Förberedelserna. Det räckte med att någon ställde frågan så kom tårarna. Jag var så skör och fortfarande i början av min sorg. Samtidigt behövde jag vara stark för att orka Förberedelserna och komma igång med cellgifterna. Sjuksköterskan höll min hand, lyssnade, torkade mina tårar, strök mig över håret. Jag kommer aldrig att glömma henne. Kort därefter fick jag komma upp till vårdavdelning 33 där min man väntade på mig. Åter i trygg famn.

Måndagen den 16 juli

Nu började det dra ihop sig mot starten av cellgiftsbehandlingen. Det var med en skräckblandad förtjusning får jag säga. Å ena sidan ville jag desperat komma igång med cellgifter för att driva ut cancern ur kroppen. Det första steget mot att bli frisk. Å andra sidan var jag nervös över hur det skulle kännas? Hur går det till? Hur skulle jag uppleva att få i cellgifter i kroppen? Hur skulle jag må efter? Frågorna var så många.

Först behövde man sätta in en infart för att kunna ge cellgifterna, en s k Piccline. Måndag morgon åker jag med mamma och pappa till Sahlgrenska. Jag har tid för insättning av Piccline kl 11:00. Jag har läst om Piccline i informationsbroschyren men jag förstår väldigt lite och ännu mindre om hur man gör insättningen. Jag anländer Jubileumskliniken (JK) på Sahlgrenska. I början kallade jag det ”cancerhuset”. Det är en onkologiklinik. Den största i Sverige. Här sker medcinisk behandling av alla tumörtyper. Till en början var jag nästan rädd för JK. Jag tyckte bara att jag såg cancervålnader som gick omkring där inne. Idag uppskattar jag JK och framför allt all personal. Jag blir uppropad av en Sjuksköterska och vi går in i ett rum. De förklarar hur det går till och jag får klä om till sjukhuskläder på överkroppen. Innan vi kan sätta igång draperas jag, sängen, all utrustning samt personalen. Allt ska vara sterilt. De använder en modern teknik med ultraljus för att identifiera ett bra kärl för insättning av Picclinen. De letar efter ett kraftigare kärl. Picclinen ska föras in ca 30 cm. Jag hade svårt att slappna av. Jag låg och spände mig på britsen. Min puls ökade. Jag fick ett adrenalinpåslag. Jag kunde inte ligga still med mina ben. Men lyckligtvis hittade Sjuksköterskan ett riktigt bra kärl. Hon blev så glad att hon jublade ”Här, titta vilket fint blodkärl! Helt perfekt!” och det fick mig att börja skratta och slappna av. Resten gick fort och gick obemärkt förbi. Tills Sjuksköterskan börjar tala om skötselråden för Piccline. Den får inte bli blöt. Va? Vad sa du? Får jag inte duscha? Inte bada? Inte simma? Hela världen rasade samman. Svart. Tårar. Ilska. Besvikelse. Det mesta i en enda sörja av känslor. Jag älskade min simträning. Att tala om för mig att jag är sjuk var grymt men att också ta ifrån mig simningen var som att sparka på mig liggandes på marken.

Den kvällen hade jag svårt att somna. Vi hade alla svårt att sova. Imorgon skulle jag starta cellgiftsbehandlingen. När jag vaknar är det första dagen mot ett frisk liv.

Nästa Blogginlägg Starten av cellgifter

http://www.fabwithcancer.com

 

Min bubbla

Det är en strålande morgon. Precis som så många morgnar den här sommaren. Solen skiner från en klarblå himmel och värmen är påtaglig redan tidigt på morgonen. Risholmen speglar sig i det blanka vattnet. En bit bort passerar en båt och en stund senare hör jag hur vågorna möter stranden. Nere på Båtvarvets strand har redan flera familjer hunnit ta plats och någon tar sitt första morgondopp. Hela Sverige kokar. Jag dricker upp det sista ur min kaffekopp och tänker att allt känns så overkligt. Var är jag? Jag är här men inte där. Inte där ute. På andra sidan. Hur mycket jag än vill ta ett kliv ut i sommaren så går det inte. Det är som en tjock kletig genomskinlig vägg mellan mig och det som händer där ute. Där på andra sidan. Jag slutar att fundera. Jag blir påmind om att jag är här. På insidan. I bubblan. Tårarna rinner ner för min kind. Inne i bubblan med min jävla cancer. Jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv.

IMG_9734[1]

Fasen som jag har valt att kalla Bubblan skulle Psykologerna förmodligen kalla ”reaktionsfasen”. Enligt litteraturen kännetecknas den av starka humörsvängningar, ledsenhet, tårar och ilska blandat med tomhet och apati. Kroppen stänger helt enkelt av. Man tänker att det här händer inte mig. Vidare beskrivs reaktionsfasen som att man befinner sig i en skyddad värld dit inga starka känslor når. Människans psyke skyddar, avvaktar och rustar för nästa fas. Kraften går åt att förstå vad som hänt och hur man ska anpassa sig till en förändrad livssituation. Man behöver för ett tag sänka kraven på sig själv, sakta ner och hushålla med energin. Sorg gör en trött och periodvis helt orkeslösa (Källa: Psykologiguiden)

IMG_9731[1]

Jag känner igen mig i litteraturens beskrivning. Det mesta stämmer riktigt bra. Men det finns ett par saker som skiljer sig åt. Kort efter Beskedet så började förberedelserna inför starten av cellgiftsbehandlingen. För den ville läkarna såklart påbörja omgående. Jag med. Både på gott och på ont så kunde jag inte ligga kvar i fosterställning och låta mig omslutas av min sorg. Min fas Bubblan kan delas upp i flera väsentliga delar och alla skedde de parallelt. Först och främst hade jag min sorg att bearbeta. Men jag hade också min man, mina barns och min familjs sorg att bearbeta. Jag behövde vara stark för att klara av att förberderas inför starten av cellgifter. Det innebar ett besök till Sahlgrenska stort sett varje dag. Det var diverse provtagningar. Mammografi. Ultraljud. Operation av Portvaktkörteln samt ytterligare två körtlat. Borttagning av hormonspiral. Utprovning och beställning av peruk. Kirurgiskt ingrepp för insättning av Piccline (infart för cellgifter). Klipsmarkering av tumören etc. Jag har säkert redan glömt av något i händelseförloppet. Min plan är att beskriva de medicinska förberedelserna mer i detalj i ett separat Blogginlägg som jag kommer att kalla för just Förberedelserna.
Eftersom jag hade drabbats av en aggressiv bröstcancer i ung ålder så startades dessutom en klinisk genetisk utredning som var otroligt tung i stunden. Den innebar att jag behövde göra en efterforskning om min släkts cancerhistoria. Men. Det som kom att bli det absolut tyngsta. Mest dränerande. Var att möta allas reaktioner. Varje besked jag var tvungen att ge dränerade mig. Varje reaktion jag fick sänkte mig totalt.

Konstigt nog bestod aldrig min egen sorg i rädsla eller någon dödsångest. Jag hade så pass stort förtroende för teamet på Sahlgrenska. Slavica Janeva, min Kirurg, som gav mig beskedet upprepade flera gånger för mig under vårt första möte att när det känns som mörkast måste du påminna dig själv om att du inte ska dö. Vi klarar detta. Det hjälpte mig och det hjälpte framförallt mig att stödja min man, mina barn och min familj i deras sorgarbete. Nej istället kom min sorg till en början att handla mer om varför just jag? Livet är inte rättvist. Vi drabbades också under en svår tid på året. Mitt i den finaste av somrar. Allt liv runt omkring. Strålande sol varje dag. Glada barnrop från stranden. Vattenskotrar som jagade varandra ute i viken. Skärgårdsbåten som passerade med glada människor ombord. Cyklar som for förbi fullpackade med strandkorgar och badkläder. Facebook och Instagram svämmade över med romantiska sommarbilder. Och där satt jag med min jävla cancer. Och kom ingen vart. För den tjocka kletiga väggen. Där och då beslutade jag mig för att ta en time out från alla sociala kanaler. Jag orkade helt enkelt inte med mer intryck. Det påminde mig för mycket om att mitt liv inte var sig likt. Att det hade gjort en helvändning. Någonstans här växer det också fram en skam i sorgen. En skam över att ha cancer. Som att det är något fult. Jag skäms över att jag har drabbats av cancer. Jag kände mig som en sämre människa.
En dag vill jag bara till min mamma och pappa. Jag behöver få vara ett barn. Krypa upp i mammas och pappas knä och bara gråta. Tömma. Barnen har åkt iväg med farmor och farfar på utflykt till Varberg samma morgon så jag vet att de har en rolig dag framför sig. Kanske är det därför jag också tillåter mig att kollapsa. Helt. Vi åker ut till mamma och pappa. Jag kryper upp med mamma i soffan. Jag bara gråter. Jag orkar inte ens prata. Hon kramar mig. Klappar mig på huvudet. Pratar med mig. På det där sättet som bara mamma kan. Vi gråter tillsammans. Efter ett tag kommer min bror. Han kryper upp med oss i soffan. Vi kramas alla tre. Då kommer svallvågen av känslor över mig igen. Jag vill inte vara sjuk. Varför jag. Att jag skäms över att ha drabbats av cancer. Att jag känner mig som en sämre människa. Min bror släpper mig tvärt och sätter sig upp i soffan. Han säger i vänlig men bestämd ton; ”Kicki, du har absolut inte gjort något fel. Du har verkligen inget att skämmas över. Du ska gå ut och hålla huvudet högt. Du är så stark i detta. Jag är så imonerad över dig. Du är en riktig kämpe som t o m klarar av att trösta och lugna oss i vår sorg…”. Det var så värmande ord som kom från en människa som jag älskar och ser så mycket upp till. Min fina lillebror. Han övertygade mig den förmiddagen och efter det lyckades inte hjärnspökena få fäste igen. Därefter gick vi en långpromenad i det fina vädret. På vägar där jag visste att risken för att möta någon var minimal. Jag orkade inte träffa någon. Det fanns ingen kraft kvar för det den dagen.

Inte för mitt liv kunde jag föreställa mig att berätta för mina nära och kära skulle vara så tungt. Att berätta för någon var så dränerande att jag efter ett tag fick ta en eller max två om dagen. Det tog så mycket på mina krafter att släppa in fler i Bubblan. Det var som att det inte fick plats. Att det inte fanns syre. Att jag behövde skydda mig själv och min familj. Läkarna sa också till mig vid varje besök att det är oerhört viktigt att jag tar sorgarbetet i min takt och på mina villkor. Att detta är den gången i livet jag måste vara egoistisk. Jag måste hushålla på mina krafter. Jag uppmanades att tänka noga vad som ger energi och lägga mitt fokus där. Inte på det som stjäl den från mig. Vad var det då som gjorde att det kändes så tungt? Att berätta var å ena sidan terapi för att jag fick prata om det. Reflektera över vad som hade hänt och vad som skulle hända framåt. Jag kunde också lugna ner många i min närhet som undrade vad som hänt oss genom att bekräfta att vår familj har fått en tungt besked men att vi hör av oss när vi samlat oss. Att dela med mig av min sorg innebar förstås också att jag inte bar på den ensam. Men varje reaktion slog mig ur balans. Totalt. Det väckte liv i så mycket känslor inombords. Jag blev rörd till tårar av alla kärleksfulla, värmande och peppande meddelanden. Jag blev överöst av blommor och presenter. Ljungskile Blommor måste ha gjort all time high resultat i juli – augusti 2018. Varje dag ringde de från blomsteraffären med nytt blomsterbud. Vi hade så mycket fina blommor i varenda vas i hela huset. Jag möttes av små paket när kom ut på morgonen. De låg allitid på dörrtrappan eller i brevlådan. Eller uppe vid min bil. Alla nära och kära ville visa sin omtanke men ändå respektera vår sorg. Det tyckte jag var så otroligt fint. Ingen nämd. Ingen glömd. Ni vet alla vilka ni är. Ni har en stor plats i mitt hjärta!


Alla reagerar väldigt olika på ett sådant här sorglit och tungt besked. Jag tog emot alla med öppet sinne. Jag dömde inte någon även om alla reaktioner faktiskt inte var till min hjälp. En del hade faktiskt snarare motsatt effekt. Det var mycket oro, ängslan, sorg och förtvivlan som meddelades mig. Det var såklart bara menat väl men det hjälpte inte mig. Det blev för tungt att ta emot och bearbeta. Där och då. Kraften fanns inte. Den räckte inte till. Det fick mig på tankar som – tar jag detta alldeles för lätt? Borde jag vara mer rädd? Tänk om jag ska dö? Min man beskriver den här tiden som en känslomässig berg- och dalbana. Vi kunde sitta vid bordet och fika. Han går ner för att lägga i en tvätt och när han kommer upp storgråter jag. Igen. För varje besked jag formulerade och skickade iväg så blev också canern defintiv. När jag hade tryckt på SKICKA så fanns det ingen återvändo. Inga nödutgångar. Det fanns bara ett cancerbesked.

IMG_9770[1]

Efter regn kommer solsken. Som i så många sorger så kommer det också mycket kraft ut på andra sidan. Vi har alltid varit en stor familj och vi finns alltid där för varandra när det gäller. Det har vi bevisat för varandra under årens lopp. Men vi har inte alltid allihop varit så sammansvetsade som vi kom att bli efter Beskedet. Från Beskedet har vi i storfamiljen varit med varandra stort sett varje dag. Min familj, mina föräldrar, min syster och hennes stora familj, min bror och hans familj och mina svärföräldrar. Vi har ätit tillsammans, umgåtts, pratat, gråtit, skrattat, badat, lekt, åkt på utflykter och grillat. Allt det där man gör på sommaren men som vi bara orkade med inne i Bubblan. Helt fantastiskt. Varför har vi inte tagit oss den tiden förrut? Livet.
Jag har också fått mycket kvalitetstid tillsammans med min mamma och pappa. När hände det senast att vi gjorde något själva, bara vi tre? Vi har spenderat mycket tid tillsammans på Sahlgrenska under sommaren. De har varit med på stort sett alla besök. För att de vill. För att det vill göra det för min skull. För att de själva behöver det. För att ge min man en möjlighet att ta med barnen utanför Bubblan. Vi har tagit igen ett helt decennie av tid. Vi har pratat om allt. Oftast i en av parkerna utanför Sahlgrenska. Mellan två besök. Helt oberörda av vad som händer runt omkring oss. Som i vår bubbla. Helt fantastiskt. Varför har vi inte tagit oss den tiden förrut? Livet.
Som familj har vi också sänkt tempot och fått mycket tid att reflektera över vår livssituation. Och det i särklass bästa av allt. Vi har haft oceaner av tid att umgås med våra barn. På ett sätt som jag inte tycker att vårt liv har gett så mycket utrymme för tidigare. Vi har gjort det vi vill göra. Tillsammans. Inte för att vi måste. Utan för att vi vill. Vi har målat. Vi har cyklat. Vi har gjort en teckning av snäckor. Vi har hoppat från bryggan. Vi har gjort egen glass. Vi har SUP:at hela familjen till Risholmen. Vi har varit närvarande. Som föräldrar. Här och nu. Helt fantastiskt. Varför har vi inte tagit oss den tiden förrut? Livet.

Efter den här sommaren så är en sak klar – livet kommer aldrig att bli detsamma igen. Bara mycket bättre! Att acceptera läget. Att acceptera att jag är frisk men har drabbats av cancer. Att inte mota. Det var dörren ut ur Bubblan.

 

cropped-cropped-hope-of-life_loggo.png

http://www.fabwithcancer.com

 

 

 

 

 

”Mamma har cancer…”

Det gör så ont att backa bandet. Varenda muskel i kroppen spänner sig. Jag känner mig nästan lite yr. Mina kinder blir varma av alla tårar som rinner helt onkontrollerat.

Det här blogginlägget får ses som en övergång från Beskedet till Bubblan. Från början trodde jag att det skulle vara möjligt att sammanfatta hela Bubblan i ett blogginlägg. Men det visade sig omöjligt. Fasen som jag har valt att kalla Bubblan är den värsta delen. Den innehåller hela det mänskliga känsloregistret. Bloggen blir såklart en form av terapi som jag så väl behöver. Det tvingar mig att tänka tillbaka. Att reflektera. Att sätta ord på mina känslor och jag vet att lättnaden är stor på andra sidan berättelsen. Ni som följer mig på bloggen Fab With Cancer har givit mig så enormt fin respons. Era kommentarer stärker mig. Varenda en av dem. Ni får mig att känna mig Fab så nu känns det inte lika läskigt att berätta längre.

Om någon skulle fråga mig vad som hände runt om i världen under juli 2018 så skulle jag inte ha något svar. Jag har ingen aning (tur att det brukar vara nyhetstorka den perioden på året). Jag befann mig tryggt inne i Bubblan och jag släppte bara in det mest nödvändiga. Som en överlevnadsstrategi. För mig själv men också för min familj.

Samma kväll efter Beskedet vill min man och jag berätta för våra barn. Hur berättar man för sina barn att mamma är sjuk i cancer? Jag tror inte att det finns ett lätt svar på den frågan. Vi har alltid varit öppna och ärliga mot våra barn. Vi har alltid lyssnat mycket. Vi har alltid pratat mycket. De har fått lära sig att som familj består livet av väldigt mycket glädje men också sorg. Som min man säger, vi har iallafall varandra. Vi bestämmer oss för att samla barnen i soffan på övervåningen. Det finns en del av soffan, ett hörne, som är svängd och den kallar barnen för ”cosy corner”. Min man sätter sig bredvid vår son och jag bredvid vår dotter. Vi har gjort upp i förväg hur vi ska berätta det. Vi har gjort en plan tillsammans. Min man inleder med att säga: ”Idag har vi varit på sjukhuset och då fick vi reda på att mamma är sjuk”. Jag lägger en arm om vår dotter som är 8 år. Hon är i stunden fortfarande oförstående. Men vår son som är 14 år förstår direkt stundens allvar. Jag ser hans livrädda blick. Min man kramar honom hårt och jag ser ett hav av tårar. Jag försöker ta vid min mans ord, så lungt jag kan. Men det går inte. Jag kan inte kontrollera mina känslor. När jag sitter med min dotter i famnen. Kramar henne så hårt att hon får ont. Ser min man och min son så tätt omsvepta. Båda i så djup rädsla. Det går inte att hålla tillbaka alla mörka tankar. Ska jag inte få se mina barn växa upp? Jag vill inte lämna min familj. Jag fortsätter hulkandes. Hela kroppen skakar ”Jag har en sjukdom som heter bröstcancer. Det är en allvarlig sjukdom men det finns bra mediciner som kommer att göra mig frisk.  Jag ska inte dö. Jag kommer att bli frisk. Men det kommer att ta lång tid. Jag ska få medciner i sju månader. Lagom till sportlovet är jag klar med behandlingen”. Min man tar vid när han märker att jag inte klarar mer och säger i lugnande ton ”Vi har träffat jätteduktiga läkare på sjukhuset idag. De är bäst på att bota bröstcancer. De kommer att göra mamma frisk.” Jag nickar instämmande och fortsätter i ett försök till gladare ton ”Det kommer också bra sidor med sjukdomen. Faktiskt. Jag kommer att ha mer tid hemma. Tillsammans med er. Ni kan komma hem efter skolan. När ni vill.” Det lättar barnen. De fortsätter att ställa frågor. De försöker att förstå. De gråter. Allt om vartannat. När den värsta chocken har lagt sig lite, berättar jag i stora drag vad som kommer att hända den närmsta tiden. Jag känner ett behov av att göra det eftersom sjukdomen omedelbart kommer att påverka hela familjen och vårt liv. Både på gott och på ont kommer det att visa sig. När jag berättar att en av biverkningarna med medicinen är att jag kommer tappa håret så tänker vår dotter ett tag och så säger hon glatt ”Men mamma, då slipper du att göra lusbehandling…”. Det är så förlösande med barn. Vi börjar gapskratta allihop och helt plötsligt känns allt som vanligt. Vår son är helt fotbollstokig och hans lag ska spela Eskilscupen i Helsingborg mot slutet av sommarlovet. För honom är det en av höjdpunkterna. Vi är ett gäng föräldrar som alltid åker med ner till Helsingborg och hejar på våra killar. Vi har också väldigt roligt tillsammans utanför fotbollsplanen. Helgen i Helsingborg har blir som en mini weekend. En av sommarens höjdpunkter även för oss föräldrar. Efter ett tag in i samtalet så inser vår son att detta med min sjukdom kan påverka helgen i Helsingborg. Han frågar ”Hur blir det med Helsingborg nu mamma, kommer du att kunna följa med?”. Vi förklarar att det är svårt att lova det eftersom jag har fått min första medicin då och jag kommer antagligen att tappa mitt hår vid den tidpunkten. Att tappa håret kommer att vara en jobbig del av att bli frisk. Men vi har bestämt att min man åker med oavsett. Då sätter sig min son bredvid mig, kramar mig och säger ”Men mamma, vi kommer alltid att älska dig hur du än ser ut”. De orden kommer jag aldrig att glömma. Det var det finaste han kunde säga till mig i den stunden. Mitt barn. Jag ska vinna över cancern för din skull. För din systers skull. För din pappas skull. Vi sitter länge i ”cosy corner” med vår sorg, men vi har ju iallafall varandra.

Nästan omgående vill vår son att vi pratar med hans kompisars föräldrar. Han tyckte det kändes jobbigt att behöva komma med en massa konstiga ursäkter. Att ljuga. Så det gjorde vi och det kändes skönt för oss alla. Att kunna underlätta för honom, åtminstone med det. Vi var nog mest oroliga för vår son. Hur han skulle ta beskedet. Han är förvisso en mycket trygg och mogen kille som fortfarande gärna pratar med mamma och pappa, men i en känslig ålder. Till en början märkte vi en tendens att han försökte fly. Fly från det som påminde honom om sjukdomen. Han tillbringade mer tid hos kompisar än hemma. Han tog också över föräldrar rollen. Det blev ombytta roller mellan mig och honom. Helst plötsligt tog hand om mig. Vi såg ändå till att hålla honom nära oss. Vi fortsatte att prata med honom, men på hans villkor. Fortsatte att vara öppna med vad som skulle hända och hur det skulle påverka mig och familjen. Med honom kunde vi välja att vara mer detaljerade. Vi vet att han mår bäst av att veta. Precis som sin mamma. Vi har en stor familj runt oss och i den hittade vår son sin ventil. Min älskade syster. En person som alltid har stått honom nära. De har alltid haft en speciell relation. En ”annan mamma”, som han kallade henne som liten. Det var precis vad han behövde in den stunden. En annan mamma. En vuxen som vet och förstår. En vuxen i en miljö där han känner sig trygg. En vuxen som han kan prata med om saker som han inte ville eller orkade belasta sin egen mamma eller pappa med. Familjen. Den betyder allt.

Vår dotter var väldigt rädd efter att vi hade berättat. Hon ville vara nära mig hela tiden. Hon kunde inte sova själv utan ville sova bredvid mig. Hon fick ofta ont i magen. Hon grät för små saker och för stora saker. Hon tyckte också att det var väldigt jobbigt att se mig ledsen. Efter ett tag var hennes första fråga på morgonen ”Ska du berätta för någon idag?”. Hon hade lärt sig att det betydde långa samtal och mycket tårar. Vi lärde oss med tiden att sätta ord på känslorna tillsammans. När hon var rädd kom hon och sa ”Mamma nu har jag sådär ont i magen”. Då kröp vi upp i ”cosy corner” och pratade om varför det gjorde ont i magen. Jag berättade en kväll för min syster om min oro över vår dotter och hennes magont. Min syster. Vad skulle jag göra utan henne. Hon gav mig ett så värdefullt tips. Att bearbeta vår dotters upplevelser med hjälp av bilder. Att välja ut de största händelserna som har hänt men också det som ska hända framåt. För att hjälpa henne att sätta ord på hennes känslor men också för att förbereda henne för det som komma skall. Det var en vändpunkt. Den boken är ett levande dokument och den jobbar vi fortfarande med. Nästa vecka ska vi visa den för Fröken på utvecklingssamtalet.

Att berätta för barnen var det jobbigaste jag har gjort i hela mitt liv. Men ta mig tusan, jag tror att berätta för mamma, pappa, min syster och min bror var ännu värre. Min pappa förlorade sin mamma i cancer i ung ålder och min syster har jobbat inom den paliativa cancervården under många år och har bara sett hur cancern sliter sönder familjer. Jag visste att främst de två skulle ta detta som ett rent dödsbesked. Jag ville försäkra mig om att ingen var ensam och att det var en bra tidpunkt. Som att det går att hitta en ”bra” tidpunkt för ett sådant besked. Not. Typiskt nog  startar den här morgonen med kaos på alla ledder. Min man har behövt åka snabbt ner till jobbet. Typiskt chocktillstånd. Jag är fortfarande själv i chock så jag hittar inte mina bilnycklar (de visar sig ligga på det vanliga stället efteråt). Jag börjar med att sms:a mamma och frågar om pappa och hon är hemma för jag behöver prata med dem. Hon svarar inte. Jag märker på mig själv att jag är stressad. Jag har stort adrenalinpåslåg. Jag är livrädd. Jag vill inte behöva ge dem beskedet. Jag sms:ar min syster. Händerna darrar så jag klarar knappt att skriva ett sms. Hon svarar snabbt att hon och hennes dotter är ute och cyklar. De tänker cykla till mamma och pappa. Bra, tänker jag. Då är de samlade. Kort därefter svarar mamma att hon är hemma men pappa är uppe i Stockholm för att hämta min bror, hans sambo och deras fyra veckor gamla bebis. De ska komma hem över sommaren. Jag kan riktigt höra mammas glädje genom sms:et. Helvetes jävla förbannade helvetes cancer. Snart ska jag behöva krossa den glädjen. Jag slår numret till mamma och pappa. Min puls är skyhög. Jag darrar så jag nästan tappar telefonen. När jag hör min mammas röst på andra sidan ”Hej Kicki, vad är det som har hänt?” brister allt. Jag skriker ut att jag har cancer. Jag kan inte prata för jag gråter så mycket. Vi gråter tillsammans. Så nära men ändå så långt bort. I den stunden. Mamma har inte heller någon bil den dagen så vi fortsätter att prata över telefon. Det finns ingen som min mamma. Hon är alltid mamma. Som älskar. Som lyssnar. Som tröstar. Som säger rätt saker. Som lugnar. Men som mamma blev hon förstås också chockad. Livrädd. Förtvivlad. Ledsen. Som en skänk från ovan kommer min syster och hennes dotter hem till mamma. De möts av en förtvivlad mamma och mormor. Mamma berättar vad som hänt och under kommande timma så finns vi där inne i chockbubblan. Vi fyra i telefon. Vi pratar. Vi gråter. Huller om buller. Till slut skrattar vi åt hur dumt det är att ingen av oss har bil. Vad är oddsen? Så fortsätter samtalet tills min man kommer hem med sin bil och hittar min bilnyckel i lådan för bilnycklar. Vi bestämmer att vi alla ska samlas ute hos mamma och pappa. Det känns viktigt att vara tillsammans. Pappa är halvvägs från Stockholm med min bror och hans familj. Mamma vill inte berätta för pappa när han kör bil och har så pass långt kvar. När pappa ringer hem får min systerdotter svara. Allt är bra morfar men mormor är ute i trädgården. Allt är bra morfar men mormor är och handlar. Allt är bra morfar men jag vet faktiskt inte var mormor tog vägen. Hon var så tapper under eftermiddagen när morfar ringde hem flera gånger för att tala om att nu var de snart hemma. När de börjar närma sig så får jag panik. Jag klarar inte av att säga det. Jag klarar inte av fler reaktioner. Jag bryter ihop. Vi bestämmer att mamma och jag ska vänta i uterummet medan min syster tar emot ute vid bilen och ser till att min pappa och bror kommer in tillsammans. Mamma säger att hon kan berätta vad som hänt. Det känns skönt. Jag lugnar mig lite. Lutar mig tillbaka i mammas trygga famn. Om en stund är det dags för en ny känslostorm. Pappa och min bror kommer in i utrerummet i tro att det är barnen som har en överraskning. Tyvärr inte. Mamma är så stark. Hon säger i varm ton ”Välkomna hem! Vi är så glada att ni är hemma! Men vi har något tråkigt att berätta. Kicki har fått veta att hon har cancer…”  Längre än så hinner hon inte förrän vi alla bryter ihop. På nytt. Vi kramas. Vi gråter. Pappa kramar mig krampaktigt. Jag känner hur han skakar i kroppen. Hans famn känns ändå så trygg. Han håller om mig precis som när jag var liten. Vaggar mig fram och tillbaka. Klappar mig på huvudet. Stryker mitt hår. Pussar mig på huvudet. Försäkrar mig om att han och mamma ska göra allt som står i deras makt för att det ska bli bra. Det kommer att gå bra. Det vet han.

Det var inte en överraskning pappa och min bror fick komma hem till den kvällen. Men så här i efterhand är vi alla överens om vad skönt att de kom hem så att vi fick berätta det som en samlad familj. Det finns någon mening med allt. På kvällen åt vi middag tillsammans allihop. Vi satt inpå småtimmarna och pratade. Om livet. Om mitt besked. Om vad som skulle hända framåt. In i mellan blev vi avbrutna av familjens yngsta familjemedlem. Min brorsdotter. Jollrandes. Det påminde oss om glädjen med livet. Det gav oss nytt hopp om livet – Hope of Life.

http://www.fabwithcancer.com

Hur kommer min omgivning att reagera?

Mitt driv att inspirera andra människor att se till det friska under cancervården har funnits med ett tag. Jag har hela tiden känt en stark vilja att göra något meningsfullt med min tid under cancervården. Både för min egen skull men också för att i mötet med vården, familj, vänner och andra drabbade har insett att jag kan göra skillnad.

IMG_E0654[1]

Det som inte har varit lika klart är tidpunkten. Tanken att ta steget fullt ut och lansera http://www.fabwithcancer.com har varit både spännande och skrämmande på en och samma gång. När man trycker på knappen så är cancern definitiv. Förenat med en känsla att det inte finns någon återvändo. Inte minst, hur ska min omgivning reagera?

Nu har jag svaret på det. Tusen tack till alla som har tagit sig tiden att läsa mina första blogginlägg. Närmare bestämt 1 874 personer ikväll fördelat över hela jorden (tummen upp för Google translate). Jag är helt överväldigad. Vilken otroligt fin respons ni har givit mig och hela min familj. Alla ni som har tagit er tiden att lämna värmande, kärleksfulla och peppande kommentar på Facebook, Instagram och Bloggen. Alla ni som har delat mina blogginlägg. Alla ni som har skickat meddelanden på Messenger eller sms. Alla ni som har ringt (det finns folk som fortfarande lyfter luren). Kända vänner. Nya vänner. Jag älskar varenda en av er! Ni är rena mirakelkuren.

Imorgon ska jag berätta om tiden efter Beskedet. Den fasen som jag har valt att kalla Bubblan. En fas som kantas av hela känsloregistret.

#FabWithCancer

cropped-cropped-hope-of-life_loggo.png

Beskedet

IMG_E1007

Jag fick mitt cancerbesked den 4 juli i år och idag är det redan den 10 september och allt har gått väldigt fort och mycket har hänt sedan dess. För att kunna återberätta om tiden från beskdet så har jag valt att dela in perioden i fyra olika kategorier Beskedet, Bubblan, Förberedelser, Start av cellgiftsbehandling. I det här blogginlägget kommer jag att fokusera på att återberätta om Beskedet.

I början på året så känner jag en knöl i högra bröstet. Via min sjukvårdsförsäkring inleds en undersökning av knölen. Vad kan jag säga ”sjukt” nöjd med den försäkringen:)
Via remiss får jag snabbt tid på Unilabs Almedal. Tiden från att jag upptäckt knölen och till första besöket på Unilabs kändes som en evighet. Jag hann tänka en massa hemska tankar. Skulle jag inte få se mina barn växa upp? Hur skulle min man klara sig som ensam förälder? Vid första besöket på Unilabs Almedal får jag träffa en runitnerad Läkare som jag snabbt får ett stort förtroende för. Fötroende. Vikten av att få ett förtroende för din vårdgivare kommer jag att återkomma till vid flera tillfällen. Det visar sig vara en framgångsfaktor. Mer om det längre fram när jag beskriver min Vinnarstrategi. Tillbaka till Unilabs Almedal. Inledningsvis görs en mammografi följt av ett ultraljud och allt under samma tak. Väldigt smidigt. Från resulatet av mammografin och ultraljudet konstaterar läkaren att min knöl med största sannolikhet 99,9% är en hormoniell bindvävsknuta och hans resonemang känns så betryggande. En stor sten faller från mina axlar. För säkerhetsskull vill han ändå ta ett prov för analys. Det förändrar dock inte min uppfattning om diagnosen där och då. Jag glömmer aldrig hissfärden ner från 3.e våningen på Unilabs till bilen. Jag var så lättad. Jag grät. Min man grät. Vi hade uppenbarligen båda två varit otroligt oroliga för besöket. Jag har aldrig känt mig så tacksam för livet.  

En kort tid senare får jag besked av min Läkare att man inte kan utläsa något av proverna. Jag får snabbt en ny tid på Unilabs Almedal för ny provtagning. Vid besök nummer två så träffar jag samma Läkare och han står fast vid sitt resonemang om att det med största sannolikhet är en hormoniell bindvävsknuta. Han gör ett nytt ultraljud och noterar den här gången att knölen har ändrat sig men han drar inga slutsatser från det. Avslutningsvis så tar han ett nytt prov och förklarar då för mig att om det inte går att utföra analys på provet den här gången heller så behöver de prova en ny metod. Det andra försöket misslyckas precis som det första och jag får en ny kallelse till Unilabs Almedal för biopsi, enkelt förklarat tar man ut bröstceller för analys. Den analysen är mer omfattande och tog ytterligare fyra veckor.

Efter det första besöket på Unilabs Almedal så tänkte jag inte så mycket på knölen något mer. Utan jag hade lugnats av läkarens övertygelse att det är en hormoniell bindvävsknuta. Istället började jag tänka på nästa steg. Att jag skulle ta ny konkt med min vårdförsäkring om tid för att ta bort den. Vid samma tidpunkt som jag skulle kunna förvänta mig ett svar på biopsin så åker vi på semester till Florida hela familjen samt mina svärföräldrar i 15 dagar. Lyckligt omedveten om vad som väntade oss. Nu i efterhand är jag så otroligt tacksam och glad att vi fick den här resan tillsammans innan beskdet. Under tiden vi är i Florida så säger jag flera gånger till min man att jag har aldrig känt mig så stark. Konstigt va?! Eller kanske inte med tanke på att jag låg i hårdträning för att genomföra en Ironman i september:)

Det finns någon mening med allt. Vår andra vecka i Floria så har jag flera missade samtal från okänt nummer när jag vaknar. Ett okänt nummer som uppenbarligen är ovetande om min utlandsvistelse då de ringer mig amerikansk tid mitt i natten. Nere på Ft Meyers Beach gör vi en fantastisk dagsutflykt till Sanibel och Captiva Islands (missa inte det om ni ska besöka Floridas västkust!). Vi är på en av de tio vackraste stränderna i USA Bowmans Beach när det piper till i min mobil. Min man, svärfar och våra två barn är i vattnet och badar. Det är bara jag och min svärmor uppe på stranden. Innan jag öppnar sms:et är allt bara så där Nyp-Mig-I-Armen-Skit-Bra. Jag öppnar sms:et som är från ett random mobilnummer och läser: ”Kära Kristina, Jag är ledsen att jag måste skicka detta sms. Jag måste informera dig att vi har fått svar på din biopsi och det visar cellförändringar och vi behöver starta en behandling så snart som möjligt. Tacksam för återkoppling så snart som möjligt…”. Jag blev alldeles iskall. Livrädd. Ville bara springa ut till min man i vattnet och slänga mig i hans armar. Gråta i hans varma famn. Få ut rädslan. Sortera min tankar. Vad hade det stått i det där sms:et? Det väckte såklart tonvis av frågor. Jag samlade mig på stranden och väntade tills min man kom upp ur vattnet. Då hade han badat mer än en timma med barnen. Jag ser bestämt på honom och säger att jag vill att han går med mig och badar nu. Snäll som han är gick han med mig. Det tyckte vår son lät som en kanonide och sprang efter oss ner i vattnet så den gången fick vi inte tillfälle att prata. Jag behövde få prata med min man först. Han har alltid ett lugn och hjälper mig att sortera tankar och känslor. Jag ville inte heller oroa barnen och svärföräldrarna i onödan. Först samma kväll fick vi en stund tillsammans medan barnen badade med farmor och farfar i poolen. Vi förstod båda att det inte var ett posivit besked men vi kom överens om att det inte finns mycket vi kan göra eller påverka där vi befinner oss. Istället njuter vi av de sista dagarna i Florida så tar vi tag i det direkt vi kommer hem till Sverige. Vi hade inte en tanke på att det kunde vara en cancer. Nej.

Väl hemma i Sverige väntar en kallelse till Kirurgi Sahlgrenska Universitetssjukhus (SU). Jag måste i ärlighetens namn säga att fortfarande så förstår jag inte mycket mer av innerbörden än vad som framgick i sms:et jag fått på Bowmans Beach. Jag förstod så pass mycket att man hade identifierad en cellförändring och att den behövde behandlas men inte mer. I efterhand så har jag funderat mycket på varför det inte påverkade mig mer? Jag hann trots allt njuta (kanske lite mer än vanligt!) av våra sista dagar i Florida. Jag var tillbaka på jobbet med stor glädje på måndagen (mycket tack vare mina underbara kollegor!). Dagen innan mötet på Sahlgrenska hade vi ett stort gäng hemma för att heja fram Sverige till vinst mot Schweiz i fotbolls VM.

Dagen för beskedet, den 4 juli, kan jag återberätta nästan minut för minut. Det var så den dagen kändes. Allting hände i slow motion. I min värld. Jag var kallad till Sahlgrenska kl 8:30 på morgonen. Ni som pendlar till Göteborg vet vad det innebär att ta sig in till centrala stan vid den tiden på morgonen. Kaos. Det blir en stressig morgon. Vi kom i säng lite för sent kvällen innan. Vi är mitt under en tillbyggnad / renovering av uterum och nya altaner så det strömmar in hantverkare. Vi har bestämt redan dagen innan att det är bäst att ta två bilar till Göteborg och att jag åker i god tid och så lämnar min man barnen och kommer ikapp. Förhoppningsvis i tid:)

När jag packar min väska på morgonen så hinner jag tänka att det kan bli ett ledsamt besked (så helt oberörd är jag inte) och packar ner lite smink. Utifall jag behöver bättra på min make-up innan jag återvänder till jobbet. Jag har ett ”One to one” med min Chef bokat kl 11:00 den förmiddagen. Helt inställd på det. I bilen ner till Sahlgrenska förbereder jag mötet med min Chef i huvudet.

Som i alla berättelser är det en strålande morgon i Göteborg. Jag parkerar bilen och letar lite trevande efter Blå stråket och ingång 2. Hissarna på höger sida och våning 2. Jag anmäler mig i receptionen och blir hänvisad att sitta ner i väntrum lila längst ner i korridoren. Jag är fortfarande lugn. Jag kom i tid. Jag är på rätt plats. Jag har också kontakt med min man som bara ska parkera bilen. Han kommer att hinna i tid. Mitt namn ropas upp precis när min man kommer till väntrummet. Jag blir lugn bara jag ser honom. Det känns som att jag klarar allt tillsammans med honom. Han är min trygghet. Vad jag älskar den mannen. Jag måste bara skriva det. Känslorna bara exploderar i kroppen i skrivande stund. Vi välkomnas av en sjuksköterska som säger att läkaren kommer strax. Redan det första bemötandet av sjuksköterskan som är en mycket varm människa visar sig genomsyra allt bemötande framåt. Det är grunden till Förtroendet vill jag påstå. När vi sitter i rummet och väntar på läkaren så kommer allvaret i kapp mig. Det är precis så jag fungerar. Jag behåller oftast ett lugn. Jag går inte runt och grubblar i onödan. Jag är inte så änglig av mig. Jag försöker att tänka sakligt. Behåller mitt fokus på det som går att påverka. Åter till rummet på Kirurgi SU. Jag är otroligt nervös. Adrenalinet pumpar ut i kroppen. Jag har svårt att sitta still. Jag har till och med svårt att prata med min man. Jag känner såväl igen känslan, säger jag till min man. Det är precis som när jag t ex ska upp och hålla en viktig presentation inför en stor grupp människor eller när jag står på startlinjen till ett lopp. Kroppen är laddad. Den är fokuserad. Den vet att den ska leverera. Mer hinner jag inte tänka förrän dörren öppnar sig.   

In genom dörren kommer Kirurg Slavica Janeva och Sjuksköterska Cecilia Nordin. Vi hälsar och sätter oss ner. Cecilia sätter sig bredvid mig på vänster sida och Slavica mitt emot mig så att vi har bra ögonkontakt. Ingeting är en slump. De vet precis vad de gör och hur de ska göra det. Det är inte första gången de levererar ett tungt besked. Slavica inleder med att i lugn ton fråga om jag vet varför jag är här? Jag berättar om sms:et i USA men att jag inte förstår innerbörden av den informationen. Hon säger i fortsatt lugn ton att analysen av de bröstceller man tog ut i samband med biopsin visar en cellföränring som är en bröstcancer. Men, säger hon omedelbart efter. Du ska inte dö. Det här är en cancerform vi kan och är bra på. Idag klarar vi 90% av bröstcancerfallen och resterande 10% behandlar vi med fördröjningsmediciner. När hon säger ordet cancer så brister allt. Det är som någon drar ner en ridå framör ögonen på mig. Allt blir svart. Tårarna forsar ner för mina kinder. Jag sträcker mig efter min man. Hans hand. Den som alltid är varm. Den som alltid gör mig trygg. Jag känner att den skakar. Vi omfamnar varandra. Vi gråter i varandras armar. En bra stund. Tror jag. Cecilia förser oss med näsdukar och vatten. Slavica och Cecilia finns i rummet men ändå inte. De låter oss ta den tiden vi behöver och avbryter inte vår sorg. När vi är redo fortsätter Slavica försiktigt och i ”vår takt” att berätta mer om min cancertyp och vad det innebär. Med stöd i en journal så ber hon mig att berätta allt från min början. Hur upptäckte jag knölen och vad har hänt sedan dess. Steg för steg. 

Det starkaste minnet från mötet med Slavica och Cecilia är inte som många kanske skulle tro, själva beskedet och informationen om min cancer. Nej informationen glömde jag av nästan i samma stund som jag fick den till mig. Det som har etsat sig fast i minnet är sättet Slavica och Cecilia levererar cancerbeskedet. Det gjorde det så professionellt och så fötroendeingivande. Jag fick snabbt ett Förtroende för dem. Det var som att allt var så välplanerat och att de visste precis mina behov innan de ens hade träffat mig. Jag hade inte kunnat önska mig en bättre start på den här utmaningen. Den här resan. Den här cancervården.

Det visar sig snabbt att det redan finns en Vårdplan klar för mig. En Vårdplan med ett tydligt mål att göra mig frisk från bröstcancern. Allt är så väl förberett. Exakt vad som ska ske och när. Inget är lämnat åt slumpen. Jag blir djupt imponerad och det förstärker mitt förtroende ytterligare. Vilket även startar ett starkt behov att samarbeta med det här teamet. Under resten av dagen ska det bli tydligt för oss hur väl alla delar av cancervården fungerar ihop på SU. Vilket tätt samarbete som råder. Redan samma eftermiddag får jag träffa Onkologen Karolina Larsson som ger mer information om min Vårdplan. När vi var klara med Slavica och Cecilia på Kirurgi så fick vi gå och ta en massa prover och sedan var det två timmar tills vi skulle träffa Onkologen. Cecilia uppmanar oss att lämna sjukhuset och åka iväg någonstans, äta och samla lite kraft till eftermiddagen.

När vi kom ut från Sahlgrenska var det som att världen runt oss inte existerade. Vi gick runt som i en bubbla. I chock. Jag kommer ihåg att vi gick till min bil för den var parkerad närmst. Vi satte oss i bilen och bara satt där. Grät. Tittade på varandra. Kramades. Grät. En lång stund. Sedan kommer jag ihåg att jag startade bilen och bara körde. Det fanns inget mål. Jag bara styrde bilen i någon riktning. Allt kändes som en dålig mardröm och jag väntade bara på att vakna upp. För det gör man ju alltid när mardrömmen är som värst, men den här gången var det ingen dröm. Vi hamnar ute i Västra Frölunda och drive thru på McD. Jag kommer faktiskt inte ihåg vad vi åt, om vi ens åt något? Vi får iallafall en påse genom luckan, betalar och kör vidare ut mot en plats som vi hoppas är folktom. Vi sätter oss på en plats för fågelskådning utmed Näsetvägen. Vi andas frisk luft. Solen värmer. Vi pratar om vad som hänt och hur vi ska berätta för barnen och våra familjer. In i mellan så får vi ett hysterisk skrattanfall. Det är så befriande. Så typiskt oss. Vi har alltid skrattat mycket tillsammans. 

Därefter flyter dagen bara på. Så konstigt hur man bara lyfter sig. Tar ett steg framåt. Vi träffar Onkologen Karolina Larsson och Sjuksköterskan Sara Olsson. Vi får berätta i vår takt om beskedet men också vägen dit. Det är skönt att få prata om det. Igen. De är så professionella. De kommer in och hjälper till i samtalet där det behövs men allt sker på våra villkor. När vi känner oss redo berättar Karolina om min Vårdplan och vilken typ av behandling som är planerad och varför. Biverkningar. Mediciner. Vi ställer frågor. I efterhand så tog vi inte emot mycket information under de 1-2 timmarna. Det var inte mycket som fastnade. Det bekräftar också vårt chocktillstånd. Vi var där i rummet fysiskt men inte mentalt. Vi hann dock förstå att bli fri från bröstcancerceller skulle ta lång tid. Mycket lång tid. Typ sju månader. Helt plötsligt går det upp för mig att jag kommer inte att kunna återvända till mitt jobb. Chock. Tårar. Frågor. Svar. Herregud mitt möte med min Chef kl 11. Jag måste sms henne omedelbart. Herregud, kl var 11 för flera timmar sedan. Jag börjar oroa mig för vad min Chef skulle säga. Vem ska nu leda mitt inköpsgäng? Det här går inte. Jag kan inte vara sjuk. Jag är inte sjuk. Jag är superstark. Nästa chock kommer tätt inpå. Jag kommer inte att kunna genomföra en Ironman i september som planerat. Ny chock. Mer tårar. Ny förtvivlan. Frågor. Svar. Inte nog med att jag tvingas drabbas av cancer. Den tar ifrån mig möjligheten att jobba över en natt och fäller mig på mållinjen till Ironman.

Varför just jag?

#FabWithCancer